Är vi programmerade att älska?

Passionerad kärlek... Tillgivenhet för våra vänner och familjer. Tycker du att kärlek alltid är värt det? Tror du verkligen att kärlek är ett grundläggande behov för den mänskliga arten?

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 03 juli, 2023

Det sägs att kärlek får oss att bete oss som dårar. Ja, ibland blir vi kära i helt fel personer. Eller så har vi kärleksaffärer som bara varar ett ögonblick. Och ibland faller vi i den smärtsamma fällan av obesvarad kärlek. Dessutom känner vissa människor sig så utmattade av sina många besvikelser, sår och motgångar att de lovar att aldrig mer älska och stänger dörrarna till sina hjärtan för alltid. Så vi kan verkligen fråga oss om vi är programmerade att älska.

Det är dock uppenbart att kärleken blomstrar i hjärnan. Som sådan har den ett sociobiologiskt syfte. Och vi pratar inte bara om reproduktiva syften för att säkra vår arts fortlevnad. Faktum är att vi visar tillgivenhet på många sätt, inte bara genom det klassiska bandet av passion mellan ett par.

Att älska är det verb som vi konjugerar mest under hela vår existens och på de mest varierade sätt. Om vi känner denna djupa, berikande och sunda känsla, beror det på en rad anledningar som är värda att förstå.

Vi är programmerade att älska

Att förstå kärlekens mekanismer i hjärnan gör att vi bättre kan förstå oss själva som art. Till exempel hjälper det oss att förstå varför vi känner oss så fulla av energi när vi är förälskade eller varför svek gör så ont. Också varför det kan få konsekvenser för vår psykiska hälsa att växa upp i dysfunktionella och icke tillgivna familjer.

Att älska och bli älskad (oavsett om det gäller partners, vänner eller familjemedlemmar) är ett biologiskt behov, som hunger och törst. Vårt behov av överlevnad överstiger dock behovet av anknytning. Att hålla sig vid liv och bevara tillvaron är därför vanligtvis huvudmålet för den mänskliga hjärnan.

Stephanie Cacioppo, en psykiater som specialiserat sig på beteendevetenskap, skrev boken Wired for Love: A Neuroscientist’s Journey Through Romance. I den hävdar hon att vi inte bara är “programmerade” att älska, utan att denna känsla är en nödvändighet som ger oss alla syfte och mening.

Anknytning: ett grundläggande behov

Vår överlevnad beror till stor del på anknytning och förmågan att knyta an till varandra. Anknytning, inom områdena psykologi och etologi, definierar det affektiva bandet baserat på ömsesidig omsorg, tillgivenhet och beskydd. Denna upplevelse dyker inte bara upp mellan barn och deras föräldrar. Det utvecklas också mellan par och även i vänskap.

Att ha en rad betydelsefulla personer i våra liv minskar stress och bygger upp vår känsla av tillhörighet. Vi känner oss som en del av andra när vi har den typen av relationer där inte bara tillgivenhet flödar, utan lärande och erfarenhet också ger oss visdom. Faktum är att kärlek, i alla dess former, innebär omsorg och respekt. Dessa är två viktiga pelare i den sociala hjärnan.

Relationer ger oss mening och syfte

I sin bok gör Dr. Cacioppo ett uttalande som också nämns i en studie utförd av University of Syracuse i USA. De båda menar att kärlek aktiverar dopaminerga belöningskretsen i hjärnan. Det ökar också frisättningen av oxytocin, serotonin och adrenalin. Denna ström av signalsubstanser aktiverar upp till tolv hjärnområden och genererar flera behov, motivationer och förnimmelser hos oss.

Samtidigt är de komplexa neurobiologiska mekanismerna som orkestrerar kärlek också menade att ge oss syfte. Tillgivenhet hos partners och våra familjer ger mening åt vår existens, liksom vänskap. Denna djupa och mångfacetterade känsla är faktiskt det sociala limmet som motiverar oss, uppmanar oss att sätta upp mål och komma ihåg varför det är värt att gå upp varje morgon.

Ett samhällskontrakt som förbättrar oss som människor

Vi är programmerade att älska, inte bara för att känna oss skyddade eller att finna mening. I själva verket är kärlek, i alla dess former, också en form av socialt kontrakt. Par, familjer och till och med grupper av vänner är som minipartnerskap.

Det är den typen av band som, för att vara framgångsrika och tillfredsställande, måste baseras på rättvisa och omsorg. Att älska, önska eller känna tillgivenhet för våra närmaste innebär att vi samarbetar med dem dagligen. Detta omedvetna kontrakt tillåter oss att lösa problem och utmaningar, dela barnuppfostran, hitta ekonomiskt stöd och till och med bygga vår sociala image.

Vilka vi är beror på människorna vi interagerar med dagligen. Att älska varandra och ta hand om våra nära och kära utgör ett exceptionellt stöd. Det gör att vi kan navigera i samhället med större säkerhet och välbefinnande. Detta stöd fungerar som en förtöjning och uppmuntrar oss till framsteg i miljöer som nästan alltid är komplexa.

Vi är programmerade att älska och vi förtjänar kärlek

Du kanske undrar varför vi inte alltid lyckas få människor att älska oss på det sätt vi förtjänar. I själva verket är detta den största förvrängningen i vår psyko-emotionella värld. Det är både en ironi och en enorm tragedi. Vi är programmerade att älska, men ibland får vi inte den kärlek vi längtar efter.

Vad kan du göra om du hamnar i den här typen av situation? Helst bör du komma ihåg att du, trots dina dåliga erfarenheter, inte ska ge upp om kärleken. Om du till exempel hade en dålig barndom på grund av en dysfunktionell familj, behöver det inte styra din tillvaro. Ett smärtsamt förhållande betyder inte att du måste stänga dörren för att någonsin bli förälskad igen.

Stäng inte dörren till ditt hjärta. Kom ihåg att det finns många former av tillgivenhet. Goda vänner kan också utgöra det dagliga stödet som är så nödvändigt för ditt välbefinnande. Som Shakespeare sa: “Kärlek tröstar som solsken efter regn”. Fly inte från det.