Varför har vi automatisk misstro för vissa människor?

Det händer. Vi har automatisk misstro för en person utan att känna denne väl. Det är som en inre röst som viskar “gå härifrån”, som en kall vind som knuffar oss i motsatt riktning, vägledd av vår instinkt och med alarm som ljuder.

Denna typ av känsla smeker ytan av vårt sinne, nästan som ett kallt finger längsmed ryggraden. Det är inte något övernaturligt, det är inte att sia och inte heller en vis “radar” i våra gener från våra förfäder. I verkligheten är det helt enkelt en överlevnadsmekanism.

Det står dock klart att denna inre röst ibland sviker oss, att det första intrycket inte alltid är rätt och att det finns de som syndar kontinuerligt genom att förlita sig på denna påstådda instinkt. Men om det finns något vår hjärna förbereder sig på så är det att förutse risker, och på grund av det kan vi undvika fysiska och psykologiska faror.

Det är då den yttrar ett subtilt eko i vårt undermedvetna som säger åt oss att “gå”, vilket kan tolkas som automatisk misstro i vissa situationer.

Du påminner om någon som sårade mig

Elena är 32 år gammal och tar tillsammans med sin make deras son till en hjärtläkare för barn. Sonen är fem år gammal och lider av en hjärtsjukdom som kräver medicinska undersökningar varje kvartal. När de kommer in i undersökningsrummet sträcker läkaren fram handen och börjar lära känna barnet.

Elena känner något konstigt när hon nära betraktar läkaren. Det finns något med honom som hon inte gillar. Hans sätt att le gör henne obekväm – det är ett falskt och lömskt leende. Hon gillar heller inte sättet han skojar med hennes son, hur han rör sig, hur han andas och till och med hur han kammar håret: bakåtslickat.

Under det 20 minuter långa besöket lyssnar denna mamma knappt på vad läkaren säger till dem; det behöver hon inte. När de går därifrån säger hon till och med till sin make att de ska byta läkare omedelbart. Detta besök kommer upprepas, men med en annan person, en annan hjärtläkare.

När hennes make frågar varför säger hon bara “han verkade inte pålitlig”. Han säger inget annat, utan litar på hennes åsikt och går med på att leta efter en annan läkare. Men Elena håller den verkliga anledningen för sig själv. Denna kvinna döljer en liten bit av hennes liv som hon inte vågar avslöja för honom…

När hon var nio år gammal separerade hennes föräldrar, och hon bodde med sin mamma och hennes pojkvän. Två månader efter att de flyttat ihop började mannen med det vaxliknande leendet och bakåtslickade håret att behandla dem illa. Efter ett år slutade hennes mamma lämna huset; det var en mörk mardröm med smaken av tårar som hon inte ville komma ihåg, som endast tog slut när hon berättade för sina lärare i skolan om allt hon gick igenom.

Vi har automatisk misstro eftersom amygdala fortsätter att reglera vårt beteende

Det är väldigt troligt att hjärtläkaren de träffade var ett oklanderligt proffs och en exceptionell person. Men kvinnans hjärna identifierade honom som hotfull på grund av de traumatiska upplevelser hon genomlevt. Vad vi stöter bort, allt vi undviker och som gör oss obekväma säger mycket om oss – det definierar oss.

Vår livsresa integrerar besinningslöst sig självt i vårt undermedvetna och i de hjärnstrukturer som associeras med emotionellt minne, i hippocampus till exempel. Men människor har en region i sina hjärnor som reglerar varenda av våra snabba beslut: amygdala.

Alla dessa “invärtes” reaktioner som vi upplever i våra liv och som manar oss att fly eller undvika saker finns i de djupaste delarna av vår temporala glob. Handlingarna vi tar baserat på dem är inte rationella, utan helt enkelt ett motoriskt svar som är obevekligt och automatiskt: överlevnadsinstinkten.

Bör vi lyssna på den inre röst som säger åt oss att fly eller misstro?

Något som psykoterapeuter vet mycket väl är att personen som inte låter sig bli kidnappad av makten hos amygdala är något som har utvecklat tillräcklig självkontroll för att inte leva i rädsla. Men betyder det att vi inte bör lyssna på den inre röst som ibland manar till automatisk misstro av någon eller något?

Följande är fakta som du kan reflektera över:

• Daniel Goleman förklarar i “Brain and Emotional Intelligence” att varje naturlig reaktion där vi upplever rädsla eller ångest är reglerad av amygdala. Att ignorera denna känsla eller tysta den är inte rekommenderat, precis som det heller inte är rekommenderat att vi låter oss själva bli ledda av den.
• Det rätta att göra är att seriöst överväga denna röst. Alla studier som är kopplade till det sjätte sinnet säger att personer som lyssnar på sin magkänsla eller känslor som skickats direkt från deras undermedvetna eller primitiva strukturer såsom amygdala tenderar att få rätt svar.
• Det finns en konkret anledning till detta: att lyssna innebär inte att lyda, utan att korrekt analysera och reflektera.

Om vi inte gillar någon är det på grund av en serie konkreta anledningar, och dessa anledningar är kopplade till oss. Kanske eftersom personen påminner oss om någon vi kände tidigare och denne följer samma mönster. Eller kanske för att personens värderingar inte stämmer överens med våra. Eller kanske för att våra erfarenheter har lärt oss att veta vilka som är pålitliga och inte.

Hur det än ligger till är det enda vi bör göra att inte låta oss bli överkörda av rädsla, för detta är en automatisk misstro som kommer fortsätta. Alla intelligenta reaktioner har en fantastisk motsvarighet i intuition och reflektion.

Använder vi oss av dessa?