Barnsjälvmord – fallet med Samantha Kubersky

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Ines Gómez

Senaste uppdateringen: 18 december, 2022

Barnen utgör den mest sårbara gruppen i vårt samhälle. Deras ärlighet och påhittighet gör dem särskilt utsatta för olika slags hån och svek. Likaså är det ofta de som är elaka gentemot andra, utan att egentligen inse vilken skada ger åsamkar. Av den anledningen är barnsjälvmord fortfarande en mycket komplicerad fråga. Det finns många nyanser och det finns en stor risk att göra misstag med barn som berörs av detta.

Döden är ett begrepp som är svårt för barn att förstå. När de ställs inför döden av någon de håller kär, är det många barn som hela tiden ställer frågor. Andra fortsätter att inkludera den döda i sitt nuvarande liv. Sedan finns det andra som nöjer sig med det klassiska “hon har gått till en bättre plats”. Faktum är att ett barn kan få höra flera olika förklaringar till situationen. De kan vara mycket motsägelsefulla och osanna.

Samtidigt har vi svårt att acceptera att unga barn kan fundera på självmord. Som vuxna kan vi ofta under vissa omständigheter leka med tanken på att begå självmord. Men naturligtvis utan att skrida till verket. Å andra sidan är en mogen person medveten om att döden är något oåterkalleligt. Däremot är det inte lika givet för ett barn. Barnsjälvmord fortsätter att vara ett ämne med många frågor, men med mycket få svar.

Barnsjälvmord – fallet med Samantha Kubersky

Den 2 december 2009 fann Samantha Kuberskys mamma sin sexåriga dotters döda kropp. Dottern hade virat ett skärp runt halsen och hängt sig från toppen av en vagga. Trots försök från familjemedlemmar och sjukvårdspersonal, var det inget som kunde göras för att rädda hennes liv.

Några timmar tidigare hade flickan bråkat med sin mamma. Mamman och en av systrarna befann sig båda i olika rum då olyckan inträffade. Enligt polis fanns det inget som antydde att familjen hade något med den tragiska händelsen att göra.

Det tycks ofattbart att en så ung flicka skulle besluta sig för att göra något sådant. Det förekom mycket spekulation om huruvida det var möjligt att detta barnsjälvmord kunde varit en olyckshändelse. Men denna teori hade inte stöd i de bevis som polisen fann. Många frågor uppkom. Var det en lek som slutat illa? Kan det ha varit hennes sätt att fly undan ilskan som den föregående dispyten med modern hade väckt? Var hennes handling ett sätt att såra modern? Eller var det hennes egna skuldkänslor som dök upp?

Karl Menninger och självmordsbeteendets komponenter

Självmord kan studeras utifrån en sociologisk eller psykologisk synvinkel. I det specifika fallet med Samantha spelade den psykologiska faktorn en grundläggande roll. En av de teorier som passar bättre för detta fall framläggs av den amerikanske psykiatrikern Karl Menninger.

Han kom till en intressant slutsats, baserad på sina många studier i ämnet. Självmord kan uppfattas som ett omvänt mord. Den ilska och det hat en individ upplever gentemot en annan människa kan leda till individens egen död. Han urskiljde tre olika former av fientlighet: önskan att döda, önskan att bli dödad och önskan att dö.

På samma gång är det ytterst ovanligt att stöta på ett fall av barnsjälvmord som involverar någon som är så ung. Barn under 10 års ålder utvecklar normalt inte självmordstankar, om inte det föreligger vissa riskfaktorer. Därför var huvudpersonerna i polisutredningen de som fanns i Samanthas omedelbara omgivning, d.v.s. hennes närmaste familj.

Man utesluter brott

Trots misstankar fanns det inga tecken på att flickan hade utsatts för någon typ av övergrepp. De som kände henne poängterade hennes gladlynta och vänliga läggning. Och detta fick bara det faktum att hon tog sitt eget liv att framstå ännu mer obegripligt. Var Samantha verkligen medveten om vad hon var i färd med att göra? Enligt psykiatrikern Kirk Wolf var hon inte alls medveten om detta.

“Före 9-10 års ålder har barnen inte full förståelse för vad döden innebär. Det är vid denna ålder man upptäcker att den markerar en punkt utan återvändo.”

Detta uttalande fick kraftigt stöd av de som var ansvariga för ärendet. Från början förnekade man kategoriskt att en sexårig flicka kunde ha begått självmord. Även efter att rättsläkare fastslog att det rörde sig om självmord, gällde fortfarande idén att Samantha inte förstod vad som skulle hända.

Bör vi prata om barnsjälvmord?

Detta får oss att undra om det är klokt att prata om självmord med våra barn. Allmänt sett är det viktigt att de inte uppfattar döden som ett tabubelagt ämne. Det är en mycket svår och komplicerad fråga, så vi måste behandla den med respekt och empati.

Att tala med dem om en sak som de förr eller senare måste förlika sig med är mycket fördelaktigt. Döden är en oundviklig process som vi alla en dag måste genomgå. Vi tvingas alla att uthärda svåra situationer under vår livstid. Därför måste vi göra det klart för dem att det alltid finns alternativa lösningar till självmord. Även om detta inte alltid är uppenbart för oss.

I det hänseendet bör vi tala om för dem att självmord är ett ämne som alla andra, och något de kan tala om. På så sätt kommer de att lära sig att uttrycka sin känslor om det, vare sig de har upplevt en släktings självmord eller ej. Om vi låter dem dela sina farhågor och sina problem kan vi förebygga tragiska och extrema beslut både nu och i framtiden.