Big Eyes, kvinnor i den konstnärliga världen

Skriven och verifierad av filmkritikern Leah Padalino.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Big Eyes (2014, Sverigepremiär 2015) är förmodligen den minst Burtontypiska Tim Burton-filmen. Det är faktiskt svårt att alls hitta hans unika stil i filmen. Den skiljer sig även från annat som Burton normalt producerar eftersom den är baserad på verkliga händelser. Detta är en film som handlar om kvinnor i den konstnärliga världen, och som är en film som helt saknar Burtons karakteristiska stil och atmosfär.

Margaret Keanes berättelse passar dock som hand i handske för Tim Burton, eftersom han beundrar hennes verk. Problemet är att alltmedan filmen avancerar så ser vi inte längre Burton. Vi börjar se något annat. Just nu är det värt att fråga om detta är ett problem. Det var ett problem för många Burton-fans som otåligt väntade på en film med hans signaturstil och speciella estetik. Filmen var också problematisk för de som förväntade sig att få se en ny Ed Wood.

Men vi kan fortfarande ta med oss vissa delar av den här filmen. Låt oss sluta tänka på Burton och fokusera på filmen i sig själv. För den som inte har sett alla Burton-filmer kan den här artikeln vara en trevlig upptäckt.

Big Eyes är inte en film som sticker ut från mängden, men det är inte heller en dålig film. Den närmar sig Margaret Keanes värld, hennes konst och kampen utförd av kvinnor för att finna sin giltighet i den konstnärliga världen. Big Eyes är inte Edward Scissorhands, den är en del av vår samtida konsthistoria.

Big Eyes och kvinnors underkastelse

Vi ser inte många kvinnor genom historien som har utmärkt sig inom den konstnärliga världen. Det spelar ingen roll om vi pratar om litteratur, filosofi, film, målning eller skulpturer. Det finns få kvinnliga namn som sticker ut i historieböckerna.

Kvinnor har hamnat bakgrunden. Samhällets kvinnor har till viss del levt i skymundan och få har haft möjligheten att fritt välja vad de vill ägna sin tid åt. Det är inte så att kvinnor skriver mindre, är mindre lämpade att måla eller inte är bra på filosofi; det är att de har stannat kvar i skuggan.

Många kvinnor har valt att använda maskulina pseudonymer för att publicera ett verk. Till exempel använde den berömda författaren som skrev Harry Potter-serien initialerna J.K. Rowling istället för sitt namn Joanne. Hon gjorde detta för att dölja det faktum att hon är en kvinna och för att tillåta sig själv något av en tvetydighet.

Berättelsen som Burton presenterar i Big Eyes är den verkliga historien om Margaret Keane, en amerikansk konstnärinna som var tvungen att kämpa för äganderätten till sina verk. Margaret signerade sina märkliga bilder med Keane, efternamnet hon fått av sin make Walter. Därför trodde allmänheten att det var han som skapade konstverken.

Walter Keane var ansvarig för att sälja målningarna. Han ledde sin hustrus verksamhet och blev den självutnämnda utgivaren till dessa verk. I den här filmen ser vi Walter, spelad av Christoph Waltz, som en manipulerande person. Han är en sorts förförare med en mycket mörk sida.

Big Eyes och manipulation

Margaret, spelad av en enastående Amy Adams, har redan varit gift en gång. Som ett resultat av detta äktenskap har hon sin dotter Jane. På 50- och 60-talet var det ganska viktigt för kvinnor att ha en make och en stabil familj. Samhället skulle ha sett ner på henne i frånskilt tillstånd.

Att hitta en ny make då man redan har en dotter är ingen lätt uppgift. Därför luras Margaret av den charmiga Walter Keane. Margaret är ett lätt offer, oskyldig och undergiven, men med stor konstnärlig talang.

Till en början sviktar Margaret under Walters charm. Hon är glad att se att hennes arbete är eftertraktat samt ekonomiskt lukrativt. Men lite i taget så väcks misstron. Hon börjar se Walter som den manipulativa egoist han verkligen är. I slutändan leder detta till svåra tider, inklusive uppmärksamhet inom nyhetsmedia samt domstolsförfaranden.

Uppvaknandet för kvinnor i den konstnärliga världen

Margaret vaknar upp från sin sagolika existens och inleder sin kamp mot Walter. Detta tar henne in i en period av ständig press för att få äganderätten till sina målningar. Efter många års kamp lyckas hon vinna rättegången och visa att hon är den verkliga skaparen bakom de ”stora ögonen”.

Världen har levt i en illusion under många år. Keanes tidigare köpare kan inte tro att det är hans fru som skapat målningarna. Margarets oförmåga att ta äganderätt över sina egna målningar hade lett till att hon fastnat i en bur som hon själv skapat.

Slutligen, utmattad av situationen, skiljer hon sig från Walter och lyckas ta ägarskap över sitt eget arbete. Hon hade ingen aning om hur svår processen skulle bli när hon gifte sig med Walter och visste inte heller att hennes självkänsla skulle minska så.

Vid denna tidpunkt var kvinnokampen bara i sin linda. Detta var bara toppen av isberget på allt som skulle komma senare. I en tid då samhällsmentaliteten var en där män, även officiellt, skulle vara beslutstagare kunde Margaret inte begränsa sin manipulativa make. Därför varade striden i flera år.

Margaret Keanes kamp är en kamp som alla kvinnor som försöker komma in i konstvärlden upplever. För henne var det ett uppvaknande, en återfödelse. Burton presenterar en film som tar oss närmare en närstående verklighet. Margarets kamp var också en kamp mot machokulturen under en tid då resten av samhället också började slåss mot den.

Margaret Keanes målningar

Margarets målningar kännetecknades av de uttrycksfulla, stora ögonen som beprydde dem. Målningarna blev med tiden allt mer sorgsna, liksom Margaret själv.

Målningarna tycktes visa barn som kom ut från ett krigstrauma. De var ögon som återspeglar djupet i själen, mänskliga känslor. De är överväldigande målningar, men de är inte den typ som skulle visas på ett museum. Många skulle betrakta dessa målningar som krassa.

Margaret Keane har välkända och säregna personer som samlar hennes verk, såsom Burton, Joan Crawford (hon hade ett porträtt av sig själv målat av Margaret) och Marilyn Manson.

Sanningen är att många samlar på Keanes arbeten. Men hon har alltid betraktats som en outsider, en målare för kitschig för att uppnå status inom högkulturen.

Susan Sontag talade om detta i boken Notes on “Camp”. Sanningen är att hon inte hade fel när hon sa att ”det banala kan med tiden bli fantastiskt.” Det här är vad Burton ville förmedla i filmen. Att skildra en konstnär som led, kämpade för sitt arbete och förtjänade erkännande.