Ed Wood: den sämsta regissören någonsin

Ed Wood är känd som den sämsta regissören genom tiderna. Men hans entusiasm, optimism och karisma har också gjort honom till en symbol för den energi och styrka som krävs för att tro på sig själv. Tim Burton gjorde en biografisk film om honom 1994.

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Leah Padalino

Senaste uppdateringen: 18 december, 2022

Ed Wood var en filmregissör, manusförfattare, skådespelare och producent som inte ville något annat än att se sina skapelser på vita duken och gå till filmhistorien.

På sätt och vis uppnådde han det, men förmodligen inte på sättet han väntat sig. Efter sin död kallade kritikerna honom “den värste regissören genom tiderna”. De kallade även hans film Plan 9 from Outer Space den värsta i filmhistorien. Filmen inspirerade termen C-film – en film med lägre kvalitet än en B-film.

Med tiden har Wood blivit en kultfigur inom filmvärlden. Viktiga filmmakare som John Waters och Tim Burton listar båda honom som en influens. Var Ed Wood verkligen så dålig? Hans filmer lämnade mycket att önska, brister i handling och manus, mikrofoner i bild, pappkulisser och andra saker som gjorde dem svåra att tro på.

Producenter avvisade Woods arbeten, vilket innebar att hans filmer hade extremt låg budget. Detta, i kombination med den dåliga teknologin på den tiden, var en stor anledning till varför hans filmer var av så dålig kvalitet.

Men han var inte heller någon perfektionist, och inte heller oroade han sig för misstag och inkonsekvenser. Han filmade bara och ansåg att filmer var bortom perfektion, att allt i dem var trovärdigt.

Trots alla hans misstag var det något speciellt med hans filmer, något unikt. På den tiden (1950) sågs många av hans teman som provokativa och togs inte på allvar. Det var det som hände med Glen och Glenda . Wood försökte berätta en hjärtskärande personlig historia om en transvestit, men folk såg det som en komedi.

Ed Wood: dramadokumentären

1994 släppte Tim Burton sin film om Ed Woods liv. Burton hade ofta talat om influensen som B-filmer (speciellt skräck) haft på honom. Vi kan definitivt se det i hans verk.

Ed Wood var en av dessa influenser. Burton såg Plan 9 from Outer Space som barn och hade ett kärt minne av den. Woods filmer kanske var fulla av misstag, men de var också fulla av entusiasm. Det var precis den sortens entusiasm som Burton tog med sig till sin film om regissörens liv.

Till skillnad från Wood är Burton en konsekvent regissör, och filmen är prefekt gjord och njutbar på alla sätt. Han hade ett fantastiskt manus och erfarna skådespelare som Johnny Depp och Martin Landau. Men allt var inte en dans på rosor. När Burton sade att han skulle filma i svartvitt, beslutade producenten att avsluta projektet.

Han ville fånga essensen av tiden, känslan av Bela Lugosi, och 1950-talets B-filmer. För detta var han tvungen att filma i svartvitt. Filmen var inte särskilt framgångsrik när den kom 1994, men den fick en Oscar för bästa makeup samt för bästa manliga biroll.

Båda dessa priser hade att göra med en av huvudkaraktärerna i filmen: Bela Lugosi. Denna legendariska skådespelare kom till liv tack vare den spektakulära makeupen och Landaus fantastiska skådespeleri.

Många anser Ed Wood vara Tim Burtons bästa film. Den var full av personlighet och står ut bland alla hans övriga filmer. Han lyckades avslöja den mörka sidan av Hollywood och porträtterade Lugosi och Wood på ett vackert sätt.

En hyllning till film

Burtons film var mer än enbart en hyllning till Ed Wood. Den var också en hyllning till B-filmer. Den är ett ode till film, 50-talet, de svartvita filmerna och de gamla filmrävarna som Bela Lugosi. Från första början hade den en magi och nostalgi som filmer idag verkar ha förlorat.

Den här stilen är helt och hållet Ed Woods. Filmen börjar med klipp på gravstenar med skådespelarnas namn på dem och bilder på tentakler och flygande tefat. Sedan för oss den spöklika musiken genom ett mörkt, mystiskt rum. Kameran visar oss en kista under ett fönster och en storm rasar utanför det.

Kistan öppnas och den fantastiske Criswell (spelad av Jeffrey Jones) dyker upp för att berätta för oss att vi är på väg att få se den sanna historien om Ed Woods liv. Denna klassiska B-filmsintroduktion är fullkomligt fängslande och slutar med en kamera som panorerar och zoomar ut genom fönstret och tar med tittaren in i stormen.

Den sista scenen i filmen tar oss tillbaka direkt till början, fast omvänt. Den zoomar ut och tar oss tillbaka till rummet. Sedan stängs kistan. Helt magiskt.

En annan sak som vi älskar är Hollywood-skylten som dyker upp flera gånger i filmen, omgiven av blixtar och mörker. Det får dig att undra om filmens Mecca verkligen är så underbart som de har fått dig att tro. Burton skapar sedan en skarp kontrast genom att visa oss en liten, enkel lägenhet, symbolisk för den mörka sidan av Hollywood.

Ed Wood: entusiasmen förkroppsligad

Wood var passionerad och älskade film, men folk ifrågasatte alltid hans talang. Han kände sig som Orson Welles och var säker på att han skulle göra något stort, något viktigt. Han var så säker på sig själv att han också arbetade som sin egen manusförfattare, producent och skådespelare.

Burtons film presenterar Wood som en charmig, oskyldig man med barnsliga hopp och drömmar. Trots all skarp kritik och bakslag förlorade Wood aldrig sitt leende. Han trodde på sig själv och fortsatte göra filmer oavsett hur liten budgeten var.

Vid ett tillfälle blev han vän med Bela Lugosi – den ungersk-amerikanske skådespelaren som var populär för sitt porträtt av Dracula. Burton såg i det förhållandet en reflektion av vad som hände med honom och Vincent Price – en populär skräckskådis som Burton gav en sista roll i karriären till, liksom Wood gjorde med Lugosi.

Karismatisk och optimistisk

Wood var karismatisk och hans vänner hjälpte honom att stå ut med industrins avvisning. De döpte sig faktiskt så att de kunde få sponsring från en religiös grupp så att Wood kunde filma Plan 9 from Outer Space. Hans otroliga optimism har gjort honom till kultfigur. Det finns till och med en kyrka som dyrkar honom nu.

I slutet av hans liv började Woods optimism att avta och han dog som en fattig alkoholist. Tack och lov lyckades Burton fånga hans essens och skapa en film fylld av hans karaktäristiska optimism och hopp.

Det är en nostalgisk film som låter oss uppskatta denna udda regissör, hysa hopp under motgångar och undra hur Woods liv hade sett ut om han hade fötts i en annan era.