Ett brev till min kropp

Kära kropp,

Det har gått ett tag sedan vi talades vid, och jag saknar dig. Vilken konstig känsla jag får av att starta en konversation med dig igen, som om du vore en gammal vän jag inte besökt på ett tag. Som om jag längtat efter din kontakt och hastigt ville träffa dig via dessa rader.

Livet går så snabbt att jag behöver tid att vara med dig medvetet. Jag vet att du är där, jag är skyldig dig varje rörelse och varje tanke. Men ändå känns du ibland avlägsen. Som om mitt sinne arbetar ensamt, som om det inte fanns någon fysisk kropp som gav det stöd.

Jag beskyller inte dig för detta, men ändå gör jag det, för vi är ett. Jag är, och även du, ansvarig för att slå dövörat till när du oroligt skriker mitt namn. Det är vi som, fram tills att vi nått gränsen, inte stannar upp för att se på varandra igen.

Även om du ibland känns främmande, känner jag dig

Men tro inte att jag inte hör dig. Att dessa rop inte når mina öron, för det är inte sant. Jag hör och jag känner dig, men ibland ignorerar jag dig. Skuldbelägg mig inte för det; jag vet att du ofta gjort samma sak mot mig. Vi känner båda till frustrationen av att tala utan att få uppmärksamhet.

Dina budskap, från subtila till groteska, fångar min uppmärksamhet när jag vill att de ska tas om hand. Även om du sätter takten för mig är det jag som kommer ha sista ordet när vi beslutar om rätt tid och plats för oss att vara tillsammans.

Jag vet att det gör dig upprörd. Jag vet att du vill ha mer, och det vill jag också. Vidare längtar jag efter tid att vara ensam med dig, men i detta förhållande måste en av de två sätta gränserna.

Det finns en tid och en plats för dig, min kropp

Misströsta inte. Även om vi ibland har svårt att förstå varandra så är vi inget utan varandra. Endast tillsammans kan vi nå toppen. Lämna mig inte ensam på vägen, för utan dig är jag långsam. Det är svårt att ge dig ett möte; schemat är fullspäckat, men du väntar med oändligt tålamod på mig tills klockan lämnar utrymme för din röst att höras.

Även om det är svårt så kommer stunden anlända. Vi söker efter den likt någon som letar efter en nål i en höstack, och lyckas efter hårt arbete finna den. Att njuta av stunden, veta att tiden är kommen för nålen att hamna på rätt plats, där den hör hemma och inte förloras i en hög med gräs.

Om du ser på mig, ser jag på dig

Och när tiden är kommen och vi äntligen blir ensamma, börjar vi vara oss själva. Du tar av dig dina kläder och jag förblir täckt medan jag tar bort tankarna som täcker mitt huvud timme efter timme. Det är bara du och jag. Bara och utan skärmar som stör kommunikationen. Om du talar till mig så svarar jag. Om du ser på mig så stirrar jag. Jag känner dig äntligen i all din prakt.

Från den mjuka beröringen av din nacke till kittlingarna på dina vader som stör ett lugnt hav. Det finns ingen del av dig som vill förlora mig, och det verkar som att även de minsta av hörn är värda att utforskas, som om det vore första gången.

När vi är tillsammans är vi stora

Som ett utbrott är för en vulkan, är du för mitt liv. Vi har tid att stanna i varje dal vi finner och tillsammans njuta av vad våra sinnen ger oss.

Oljud och högre temperaturer kommer indikera att det finns aktivitet; att vulkanen är levande och att det som verkade vara lugn bara var en hägring. Hettan och den alltmer brådskande rörelsen hos jorden varnar oss om den stundande ankomsten av explosionen som kommer göra sten till lava.

För när vi talar förstår vi varandra, och när det sker blir resultatet nästan magiskt. Som bilden av en kropp och ett fullt sinne, som scenen av en vulkan i utbrott. Och när vi är tillsammans är vi stora och kan uppnå det vi som åtskilda inte kunde uppnå.

Kära kropp, nöjet var på min sida

Kära kropp, jag kan inte lova dig att jag kommer skriva oftare eller ens att jag kommer sluta ignorera dig. Vi kommer fortsätta att förlora oss själva i “jag vill” och “jag kan inte”, i “jag kan, men idag känner jag inte för det”.

Men det kommer komma en tid när vi går tillbaka till att se på oss själva och lyssna på oss själva. Kanske kommer det efter dessa ord bli förr snarare än senare, och utan att vi inser det kommer vi gå tillbaka till att bli förenade under samma medvetande igen.

Du behöver inte tacka mig för dessa rader. Nöjet var helt på min sida.