Från själviskhet till självkärlek enligt Aristoteles

Aristoteles sade en gång, “han undrade om en man bör älska sig själv mest eller om det är bättre att älska andra”. Denna vise grekiske filosof postulerade en unik vision rörande själviskhet och den intima relationen med självkärlek. Vad säger du om att ta reda på lite mer om denna slutledning?

Innan vi går vidare bör vi påpeka att vi kommer att fokusera på hans berömda verk Den nikomachiska etiken. För att vara mer konkreta kommer vi att gå direkt till kapitel VIII i hans nionde bok med namnet “Angående själviskhet eller självkärlek”.

Kärlek för en själv eller självkärlek enligt Aristoteles

I detta kapitel av Aristoteles utförliga verk, bryter filosofen ner vad han anser att en värdig man bör vara. I sitt arbete fokuserar författaren på jämförelsen mellan kärlek för en själv och själviskhet.

Filosofen anser att riktiga fakta motsäger teorier rörande själviskhet. Om det är sant att det är en dygd att älska sin bästa vän, så anser han även att vi är vår egen bästa vän. Så han undrar därför: är det själviskt att älska sig själv? Logiskt sätt så kommer den närmaste relationen man har att vara med en själv. Och vem lever man med 24 timmar per dygn som man måste stå ut med trots dennes humör?

De två typerna av själviskhet som Aristoteles stipulerar

När filosofen etablerar föreskriften av självkärlek, påbörjar han en förklaring rörande de två meningarna som han hittar inom själviskhet. Om han verkligen tror att termen har en skamlig aspekt, så anser han även att det finns en mycket mer upphöjd variabel.

Den första typen av själviskhet som Aristoteles visar oss fokuseras på kärleken av världsliga ting. Filosofen likställer denna typ av handling med den av en by; med andra ord, med majoriteten, som han kallar vulgär. Detta är utan tvekan resultatet av ett klassamhälle som det som existerade i det antika Grekland.

I detta fall identifierar Aristoteles den första typen av själviskhet som oron över kroppsliga njutningar. Med andra ord, människor tenderar att hålla stora rikedomar och varor för sig själva. De demonstrerar en sann hängivenhet för att ackumulera materiella ting, och ju mer värdefulla de är, desto bättre. Med andra ord är det enda målet de har i livet att tillfredsställa sina passioner och önskningar, som Aristoteles menar är att lyssna på själens mest irrationella del. Han observerar detta som en typ av vulgär vana, beklaglig och väldigt generaliserad. Det hade därför varit en beklaglig attityd.

Men senare påpekar denna klassiska filosof att de som är mer guidade av den högsta nivån av rättvisa och visdom också är själviska. Men de är personer som söker dygd, bra arbete och skönhet. Han ser inget beklagligt i detta beteende.

Själviskhet banar vägen för självkärlek

Vi vill fortsätta genom att prata om denna andra typ av själviskhet som Aristoteles tar upp. Hur kan vi inte kalla en person självisk om denne hänger sig, med kropp och själ, till sökandet av visdom, rättvisa och skönhet? Denne måste också tillfredsställa sina egna behov och detta är dennes enda mål i livet.

Men filosofen höjer upp värdet hos dessa personer. Med andra ord anser han att den gode mannen är den mest själviske av alla, men denna själviskhet är inte skadlig, utan snarare nobel. Den är inte vulgär, för han är mästaren av reson. Det kommer aldrig att vara passion, vilket är fallet med gruppen som nämndes ovan, som bara fokuserar på materiella ting.

Enligt Aristoteles fokuserar dessa nobla men själviska personer sina ansträngningar på att praktisera dygder, för det är här glädjen finns. Och denna attityd kommer att berika ett helt samhälle. Det är så de upptäcker både personliga fördelar och service till andra.

För den grekiske filosofen är dygden det främsta av ting. Så medan den dygdige mannen gör vad han kan för att arbeta intelligent, kommer den onda mannen inte att ha en harmoni mellan sin plikt och det som han verkligen gör.

Slutsats

Som slutsats finner Aristoteles att den goda och nobla mannen är självisk. Men från hans dygd och rättfärdiga beteende uppstår det gåvor som hans vänner, hans land och hans samhälle kan dra nytta av. Han är en engagerad person som ser ner på materiell rikedom, men som njuter av fördelarna av ära och värdighet.

Enligt personer som Aristoteles, föredrar den gode mannen att njuta av en sekund av värdighet istället för ett liv av ovärdighet. Han är generös och självuppoffrande när detta krävs av honom och han kommer att vara kapabel att överge allt för dem som behöver honom. Han kommer inte att ha något problem med att ge upp handlingsäran åt en annan person. Och han är den som vet hur man är självisk och samtidigt en person med upphöjd självkärlek.