Gahuku-Gama: jämlikhet och solidaritet
Gahuku-Gama är samlingsnamnet på de två största stammarna som talar alekanuspråket i Papua Nya Guinea. Gahuku är den största stammen och Gama den näst största. Det är detta som har lett till att alekanuspråket ibland kallas Gahuku-Gama. Dessa stammar har en något annorlunda uppsättning seder och moral än vad som råder inom västvärlden, särskilt när det gäller deras syn på konflikt och konkurrens. Deras gemenskap syftade till att göra allt för att undvika inre konflikter, men utåt var de inte fredliga – det förekom årliga krigståg gentemot omkringliggande byar.
Deras unika metoder beskrivs av Claude Lévi-Strauss – fadern till den moderna antropologin – i hans bok Det vilda tänkandet. Gahuku-Gama-samhället förblev isolerat från västvärlden fram till år 1930. Detta årtionde kom de i kontakt med missionärer som huvudsakligen kom från Europa.
Enligt Lévi-Strauss lärde missionärerna först Gahuku-Gama att spela fotboll. Dessa anpassade sedan sporten för att matcha sina egna värderingar och seder.
Intressant nog bestämde de sig för att fotboll inte skulle vara en tävling mellan motstående lag. Istället spelade de ofta i flera dagar, och spelade så många matcher som behövdes för att det till slut skulle bli oavgjort.
Gahuku-Gama
För Gahuku-Gama är tanken på att vissa människor skulle vinna, medan andra oundvikligen måste förlora, helt enkelt oacceptabel. Båda förhållandena är enligt dem förnedrande och äventyrar gruppens stabilitet som helhet. Därför bestämde de sig för att ta fotboll till en helt ny nivå och förvandla det från att vara ett enkelt spel till en slags ritual.
För denna papuanska gemenskap var solidaritet en grundläggande värdering. Av denna anledning kunde de inte acceptera ett spel där målet var att ett lag skulle vinna över det andra. Gahuku-Gama lade stort värde på ansträngning och för dem verkade det djupt orättvist att ett lag skulle förlora, oavsett hur hårt spelarna kämpade.
Som ett resultat varade deras fotbollsmatcher ofta i flera dagar. Men trots deras mål var att lagen i slutändan skulle spela oavgjort, innebar det inte att ett lag fick göra eftergifter för det andra – det skulle de ha ansett som oärligt. Målet var att båda lagen skulle växa och komma till en punkt där alla hade lika villkor. Genom att spela oavgjort blev båda lagen samtidigt både vinnare och förlorare.
Tävla och spela oavgjort
Du kanske tror att Gahuku-Gama är ett exceptionellt undantag. För många teorier om mänskligt beteende visar att konkurrens och konflikt är en inneboende del av den mänskliga naturen. I teorin kan detta mycket väl vara fallet. Men faktum är att många kulturer främjar en känsla av solidaritet snarare än konkurrens och konfrontation.
Det finns bevis för att vissa gamla kulturer haft liknande värderingar, i kulturer långt före de gamla grekerna. Då man ser på vissa grupper, såsom Inuit-folken i Alaska, så påstås det ofta att de aldrig utkämpat ett enda krig under hela sin långa historia. Dock förekommer grovt våld såklart även inom dessa grupperingar. Organiserad krigföring kräver dock ett visst mått av resursöverflöd som ofta inte finns tillgängligt under arktiska omständigheter.
Eftersom många av dessa folk bor i områden där resurserna är knappa, har de beslutat att lösningen är att förbli enade för det allmännas bästa istället för att konkurrera om det lilla som finns. På ett sätt är detta också en form av oavgjort resultat, där alla vinner och förlorar samtidigt.
Vad kan vi lära oss av Gahuku-Gama?
Det skulle bespara oss mycket oro, stress och ångest om vi var mer öppna för vissa vanor och sedvänjor som vi ser i dessa samhällen. Många av våra problem kommer från vår ohälsosamma besatthet av framgång och misslyckande. Från känslor av underlägsenhet och överlägsenhet som håller oss vakna om nätterna. Från vår oförmåga att hantera konflikter och en efterföljande önskan att tvinga andra till att göra som vi vill.
Värden som de som Gahuku-Gama-stammarna uppvisar speglar en kollektiv vilja att växa; något som visar att individuell tillväxt inte är tillräcklig. Målet blir uppfyllt först när vi lyckas hjälpa andra att växa med oss.
Vi känner oss alla lugnare när vi uppnår en känsla av rättvisa och jämlikhet, en princip om universell rättvisa genom vilken vi kan se värdet i andra såväl som i oss själva. Det är precis det som dessa gamla kulturer gör; genom att använda en blandning av nya spel och gamla seder för att försöka nå individuell och kollektiv fred.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Araújo, J. (1996). XXI, siglo de la ecología: para una cultura de la hospitalidad. Espasa.
