Generositet från ett psykologiskt perspektiv
Det har gjorts flera studier på senare tid rörande generositet från ett psykologiskt perspektiv, och de visar att det kommer med stora fördelar. Vissa forskare inom humanism-existentialism, speciellt Erich Fromm och Viktor Frankl, betonade etiska värderingar och kärlek.
Fromm menade att etiska värderingar och kärlek är källor till psykologiskt välmående och något som kännetecknar en frisk person (Oberst, 2005).
Generositet och tacksamhet är två viktiga koncept som visar en persons goda karaktärsdrag (Emmons & Sheldon, 2002). De är även starkt kompletterande. Relationen mellan dessa två koncept börjar med en affektiv process där man “ger”, oavsett om det är något materiellt eller ett råd eller bara att man hjälper någon utan att förvänta sig något i utbyte. Generositet är ett pro-socialt beteende som har som syfte att förbättra en annan persons välmående.
Maslow (2001) pratade om den “generösa naturen” hos människor, som var motsatsen till själviskhet och som han kallade “hälsosam generositet”. Han menade att det finns en relation mellan generöst beteende och psykologisk hälsa eftersom ett generöst beteende kommer från “överflöd” och “inre rikedom”. Ett själviskt beteende är å andra sidan likställt med inre fattigdom, som ofta kännetecknar neurotiska människor.
Tacksamhet och generositet från ett psykologiskt perspektiv
Etiker definierar tacksamhet som en moralisk dygd som främjar ett gott beteende (McCullogh, Kilpatrick, Emmons & Larson, 2001). Definitionen moraliskt beteende tvingar oss dock att uppskatta de fördelar som vi fått som opersonliga mandat (Blumenfeld, 1962).
Att uppmärksamma och uppskatta en person som har hjälpt oss innebär inte att vi står i skuld till denna person. Det är många som har föreslagit att tacksamhet och skuld är samma sak, men de är vitt skilda (Watkins, Scheer, Ovnicek & Kolts, 2006). Skuld kräver betalning.
Det är viktigt att man är medveten om att givarens handling måste vara generös och att det inte handlar om att få någon belöning. En sann generös handling utförs inte i syfte att få något tillbaka.
Är generositet en indikator på mental hälsa?
Generositet från ett psykologiskt perspektiv har varit föremål för många studier, speciellt när det gäller det vetenskapliga sökandet efter altruism. Flera empiriska studier anser också att det är en god indikator på mental hälsa. Känslan av att vara en del av ett socialt sammanhang är en av grunderna till psykologiskt välmående. Det är anledningen till att dess frånvaro är en indikator på en dålig psykologisk anpassning samt psykiska störningar.
När ett barn inte lyckas utveckla en känsla av samhörighet på grund av en alltför auktoritär uppfostran så kommer det känna att det inte tillhör något och mindervärdeskomplex kommer uppstå (Oberst, 2005).
Känslor av mindervärde är svåra att tolerera. Den vanliga tendensen är därför att man överkompenserar med vad som Adler kallar för “en önskan att vara överlägsen”. Detta är ett karaktärsdrag som enligt Adlers psykologi ofta är roten till många psykologiska störningar.
Neurotiska anlag
En individ med känslor av mindervärdighet och en dålig känsla av samhörighet kommer utveckla det som Adler kallar för “neurotiska anlag” (Adler, 1912/1993). Det kan manifestera sig på flera sätt som vi i dagens läge skulle relatera till neuroticism.
En förvrängning av det mentala livet uppstår vid denna upplevda underlägsenhet. Den neurotiska personen kan inte längre relatera till andra på ett naturligt och spontant sätt. Personen kommer konstant att försöka uppnå triumfer för att kompensera för sin upplevda känsla av underlägsenhet.
När denna tendens accentueras eller psykosociala problem sammanfaller, kan karaktärsdeformiteter som girighet, förbittring, illvilja och grymhet uppträda.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Adler, A. (191211993) El carácter neurótico. Barcelona: Paidós.
Blumenfeld, W. (1962). Los fundamentos de la ética y el principio generalizado de gratitud. Lima: Universidad Nacional Mayor de San Marcos.
Emmons, R. & Sheldon, C. (2002). Gratitude and thescience of positive psychology. En C. Snyder & S. Lopez (Eds.). Handbook of positive psychology (pp. 459-471). London: Oxford
University Press.Maslow, A. H. (2001) Visiones del futuro. Barcelona: Kairós.
McCullough, M., Kilpatrick, S., Emmons, R. & Larson, D. (2001). Is gratitude a moral affect? Psychological Bulletin, 127, 249-266.
Oberst, Ú. E. (2005). Las conductas prosociales,¿ un indicador de salud mental?. Aloma: revista de psicologia, ciències de l’educació i de l’esport Blanquerna, (16), 143-153.
Rodríguez, T. C. EL CONCEPTO DE GRATITUD DESDE UNA PERSPECTIVA PSICOLÓGICA. Rev. Psicol. Vol. 13 Nº 1-Enero-junio 2011, 105.
Watkins, P., Scheer, J., Ovnicek, M. & Kolts, R. (2006). The debat of gratitude. Dissociating gratitude and indebtedness. Cognition & Emotion, 20(2), 217-241.
