Har du hört talas om "dödskaféer"?

Dödskaféer är utrymmen där människor samlas för att öppet prata om sorgen de går igenom.

Döden har varit ett tabubelagt ämne i många samhällen under lång tid. Vi behöver inte leta länge för att hitta detta tabu omkring oss. Samtidigt känner vi annorlunda kring döden när den infaller långt ifrån oss, oavsett om det är verklighet eller fiktion. Dödskaféer finns nu som en plats där vi kan diskutera våra rädslor.

Hur många dödsfall sker i en Hollywood-film? I många av dessa filmer dör alla människor på samma gång och huvudpersonen kan till och med skryta om det. Men om du känner smärta eller vill prata om döden i det verkliga livet så reagerar många med en djup tystnad.

För inte så länge sedan lämnade en argentinsk psykiater en kommentar på ett onlinebaserat forum om detta ämne. Han sa att han fick fler och fler patienter som inte kunde komma över en närståendes död. Det gjorde honom förvånad. Det brukade ju vara familjen eller omgivningen som hjälpte med detta. Idag måste människor istället vända sig till läkare för att hitta någon som vill lyssna på dem när de vill prata om sin förlust.

Det må låta jobbigt men det verkar inte finnas någon plats eller vilja för att prata på riktigt om döden. Många människor har inget annat val än att genomleva smärtan ensamma. Om de tar upp ämnet säger många att de inte tänker på sådant. Eller så försöker de hitta ett sätt att distrahera sig.

Trots att vi lever tillsammans med döden varje dag har ämnet blivit ett avlägset sådant, som ett fruktansvärt kapitel i livets bok som vi inte vill läsa. När döden sedan inträffar omkring oss så känns det absurt. Därför saknar vi också många av verktygen som krävs för att korrekt hantera smärtan av en förlust. Allt detta inspirerade öppnandet av dessa så kallade “dödskaféer”.

Dödskaféer – en meningsfull idé

Allt började med en idé som den schweiziska sociologen Bernard Crettaz hade. Denna akademiker var professor vid universitetet i Genève 1989. Han anordnade en utställning med titeln “Mortal Relief” och fick mycket entusiastisk respons. Den viktigaste slutsatsen var att det fanns många unga människor som ville prata om döden men som inte hade någon möjlighet att göra det.

Därför organiserade Crettaz själv det första mötet i det som senare kom att kallas för “Café Mortel”. Målet med mötet var att öppna ett utrymme för att tala om döden. 250 personer deltog i mötet. De åt en välkomnande aptitretare och pratade sedan om ämnet i mer än två timmar. Först då uppstod ett utbyte av idéer. Den enda regeln var att man skulle vara uppriktig och respektera andras åsikter.

Idén visade sig vara så intressant och framgångsrik att andra ställen omedelbart genomförde sin egen variant. “Dödskaféer” började dyka upp här och där i olika delar av världen. Nu finns det totalt 4 403 stycken i 48 länder världen över.

Varför behöver vi prata om döden?

Många människor tycker att det är meningslöst att prata om ett så mörkt ämne som döden. Detta argument uttrycker rädsla och ångest snarare än ett verkligt motiv. Istället vill de sopa det hela under mattan. Men i livet finns ingenting mer verkligt än just döden. Varje människa kommer att nå den och vi kommer alla se älskade försvinna in i mörkret. Dödskaféer kan nu hjälpa oss att hantera behovet att prata om döden.

Att prata om döden kan till en början skapa en viss ångest. Det beror på att vi använder ord för att närma oss detta okända territorium. Men om du öppnar ditt sinne för ämnet och trycker undan rädslan så blir det med tiden mer naturligt. För alla som lever med en sjukdom, eller har någon närstående som är sjuk, är det väldigt lugnande att få prata om ämnet. Det bidrar till att främja frid och styrka inför dödsögonblicket.

Ett koncept även för friska människor

För friska människor som ser döden som mycket avlägsen kan denna typ av konversation också vara till stor hjälp. Döden är ett tabubelagt ämne och att i dödskaféer få prata om det innebär att man lär sig acceptera idén utan att känna rädsla. Detta blir ett mycket värdefullt verktyg när vårt liv, eller någon annans liv, når sitt sista skede. Att prata om det skapar inte mer smärta, det minskar den istället. Och det ger också en större mening och ett större värde för själva livet.

Emma Kenny, en berömd brittisk psykolog, sammanfattar det hela genom att säga: “Vi spenderar mycket tid med att sätta döden långt ifrån oss och tycka att det är något som bara drabbar andra människor. En av de saker som människor har svårt för att erkänna är hur bräckligt livet är.”

Paradoxen här är att vi genom att erkänna bräckligheten kan nå en berikande världsåskådning som hjälper oss att se mycket av skönheten som livet har att erbjuda. När vi symboliskt distanserar oss själva från döden förlorar vi detta.