Hur kan vi lära oss att acceptera döden?

Det kan verka konstigt att det är så svårt för oss att acceptera döden – livets äldsta faktum. Det är trots allt en oundviklig sanning att vi alla kommer att dö. Ingen undflyr detta öde, men trots det spenderar vi en stor del av våra liv med att försöka ignorera eller undvika det. Vissa människor undviker alla tankar eller konversationer som har med döden att göra.

Men det har inte alltid varit såhär. I till exempel forntida Egypten var döden ett dagligt ämne. Faraonerna och adelsmännen, liksom deras slavar, spenderade en stor del av sina liv på att förbereda sig inför döden. Vanligtvis skaffade människor med makt extravaganta gravar i förväg. De trodde inte att livet slutade med den fysiska döden.

De forntida romarna hade också en sed som säger mycket om hur de tänkte på döden. När stora generaler vann en militär seger så kom de in till staden med folk omkring som jublade.

Men bakom dem blev slavar tvungna att repetera frasen “memento mori” i hans öron. Det betyder “kom ihåg att du kommer att dö”. De ville inte påskynda ögonblicket, de ville bara påminna honom om att ingen triumf är stor nog för att rädda dig från döden.

Döden som önskan och syfte

Medeltiden var en tid av religiös obskurantism, åtminstone i väst. Världen sågs som skapad av Gud och allt som hände i den hade en mening inom gudomlig logik. Döden var ett steg som möjliggjorde ett möte med Gud. Fysiskt liv var bara ett slags förspel mot den definitiva och eviga existensen.

En skrift som verkligen fångar eran är dikten “Vivo sin vivir en mi” av Teresa av Ávila. Den börjar:

Detta reflekterar tanken på döden som en önskan. Men omöjligheten att tro på att människans liv har ett slut består också i denna dikt. Oavsett hur den tolkas så accepterades dödens verklighet. De hade inga svårigheter att acceptera döden som ett faktum som behövde talas om och kommas ihåg. Den fick en symbolisk förklaring och sågs som något att förbereda sig inför.

Svårigheten att acceptera döden i modern tid

Vetenskapen har svikit många människors fantasi genom åren. Några av dess sanningar förnekas än idag av många. Moderniteten kom med en nystart för vetenskapen. Leonardo da Vinci, som levde i början av denna era, vågade sig på att utföra obduktioner. I och med detta började den heliga gloria som hängde över döden att vittra sönder.

Då kom stora läkare och forskare som började slåss mot döden. Frågan blev vetenskaplig istället för religiös. Ett syfte med denna nya kunskap var således att förlänga livet, vilket nu sågs som det ultimata målet. Man upptäckte också att människan var ett utvecklat däggdjur och att biologins lagar gällde för oss på samma sätt som för andra djur.

En grupp tänkare slutade nu för första gången att tro på Gud och att det finns något bortom det fysiska livet. Olika rörelser dök upp som uttryckte detta och blottlade en allvarlig frustration inför livet. Nihilism och existentialism är två av dem. De som följde dessa sätt att tänka hade en inställning någonstans mellan besvikelse och kritik.

Att möta döden idag

Den industriella revolutionen medförde massproduktion och en känsla av att det inte fanns några gränser. Historiens slut var proklamerad och det uppstod en aldrig tidigare skådad teknisk revolution. Steg för steg började allt bli kortlivat och förbrukat, bara för att sedan starta igen.

Tanken på döden blev urvattnad. Den började försvinna från människans ångest. Tid för eftertanke om ämnet har nästan helt ersatts av arbete. Rytmen av händelser låter oss knappt tänka på hur vi kommer att organisera vår nästa timme, än mindre vår död. Det är som om döden har blivit en katastrofal överraskning och mindre verklig.

Förnekandet av döden är så intensivt att vissa vägrar sörja då den visar sitt ansikte. De försöker komma över den snabbt. Återgå till sin dagliga rutin så snart som möjligt. Gå tillbaka till sina vardagliga bekymmer. Låtsas att den inte är en realitet, eller på sin höjd bara en avlägsen sådan.

Och vad är syftet med att tänka på döden? Varför ska vi acceptera döden som ett oundvikligt faktum? Det är frågor som många ställer sig själva. Svaret ligger i depressionen och ångesten som invaderar många av oss. Om vi accepterade döden kanske det skulle vara ett exceptionellt sätt att lära oss leva livet fullt ut. Om medvetenheten var större kanske det skulle finnas en anledning att finna mening i detta liv.