Ibland är den bästa hjälpen att sluta hjälpa

Hjälp är ofta överskattad och vi vet ofta inte vad den bästa hjälpen är. Vi tror att den betyder vänlighet, solidaritet och gästfrihet, men problemet är att det inte alltid är ett samarbete mellan mänskliga varelser som delar ett gemensamt mål. Istället gör personer det vanligtvis för att ta hand om en uppgift de tror att den andra personen inte kan göra, eller skulle göra väldigt långsamt eller dåligt.

Man kan kalla denna attityd för en form av “giftig hjälp” eftersom det involverar att lösa andra personers problem utan att ge dem chansen att tackla sina egna utmaningar. Utöver att hindra dem från att utveckla sina egna förmågor skickar det ett tydligt budskap om att du tror att de inte kan göra något.

På så sätt slutar det med att vi avfärdar dem som personer och får deras förmågor, åsikter, attityder och kunskaper att tyna bort, trots att vi hade det bästa av uppsåt.

I samhällets ögon är hjälp något positivt, men om du tittar lite närmre kan du finna många exempel på personer vars förmågor är underutvecklade på grund av “goda samariter” som löst för många av deras problem åt dem när de egentligen inte behövde hjälp.

Idag faller personer vars föräldrar var för överbeskyddande under kategorin “den mjuka generationen”. Detta inkluderar personer vars föräldrar gjorde deras sysslor åt dem. Som löste alla sociala problem de hade och helt eliminerade alla former av kontakt med frustration.

Hjälp genom att sluta hjälpa – ofta den bästa hjälpen

Att göra saker åt andra människor är positivt så länge det kommer i form av samarbete. Det är många gånger den bästa hjälpen. Om två personer till exempel delar målet att starta ett företag tillsammans, måste de samarbeta. En kan möblera byggnaden medan den andra spenderar varje morgon med att generera publicitet.

Detta kan vara ett exempel på ett samarbete som berikar båda parter eftersom båda gagnas av det gemensamma målet. Tack vare det har företaget större chans att bli framgångsrikt.

Men om hjälpen endast går åt ett håll kan den vara skadlig eftersom den förminskar den andra personens förmågor och föder destruktiva tankar. Personen kan tro att:

• Denne verkligen behöver hjälp
• Den andra personen är förpliktigad att hjälpa
• Det är viktigt för den andra personen att hjälpa

Därför gagnas ingen av denna typ av hjälp. För det första eftersom personen som blir hjälpt får budskapet att denne inte klarar sig utan den andra personen, och det är ett dödligt slag mot dennes självkänsla. Och för det andra eftersom det planterar ett frö av ångest i hjälparen. Det får personen att tro att denne inte kan säga nej när den andra ber om något. Eller får denne att tro att den andra inte kan göra framsteg utan hjälp.

Det är lätt att se hur den personliga relationen mellan de två kan försämras. Hjälparen kommer alltid vara benägen att se efter den andra personen samtidigt som de egna behoven inte prioriteras, vilket kan sluta med bortstötning.

Helikopterfamiljer

Helikopterföräldrar är giftiga och överbeskyddande. De klarar inte av att deras barn lider, men deras syn på lidande är helt förvriden.

De är vanligtvis föräldrar som drabbades av någon form av trauma under barndomen och vill inte att deras barn ska uppleva samma sak. Så de uppfostrar barnen på ett extremt överbeskyddande sätt. De löser alla deras problem åt dem, till och med sådana som barnen faktiskt kan lösa på egen hand, tills de når en ålder när de måste utveckla självgående.

Det betyder att barnen inte lär sig. Eftersom föräldrarna lever deras liv åt dem har de aldrig begått ett misstag, och som en konsekvens har de aldrig känt sig frustrerade och inte fixat eller lärt sig av sina misstag, vilket är det enda sättet att verkligen lära sig.

Barnens utveckling avstannar i detta läge, trots att de har enorm potential att nyttja. När de når vuxen ålder blir de obeslutsamma. De tenderar även att ha problem med självkänslan; de säger till sig själva att de inte kan tackla sina problem utan att få hjälp.

De börjar kräva hjälp i alla områden av livet. Därför tenderar de att välja partners som behandlar dem på samma sätt som deras föräldrar gjorde, och deras förmågor förblir därmed outvecklade.

Hur kan vi verkligen hjälpa dem?

Om du verkligen vill ge den bästa hjälpen, eller bättre sagt samarbeta, bör du vägledas av en önskan att personerna ifråga ska utveckla sig och bli självsäkra. Du kan nära deras självkänsla genom att betona vad de gjort bra. Du kan nära deras beslutsamhet genom att föreslå möjligheter. Och du kan nära deras förmågor genom att belysa passande problem.

Det är viktigt att ha tålamod och acceptera att livet kommer med många frustrationer, men att ingen har dött av dem.

Om du ger personen ett sätt att eliminera hindret kommer du inte låta denne finna en lösning själv. Personen kommer inte behöva skrida till handling, kämpa, försöka eller finna alternativ, för du har redan gjort allt.

Om din son till exempel inte kan finna ett jobb, men du ger honom pengar varje månad så att han klarar sig, varför skulle han då fortsätta leta? Han behöver inte! Men detta är även negativt för honom, för vad ska han göra när det inte längre finns några föräldrar som kan ge honom pengar?

Att samarbeta skulle i detta fall vara att hjälpa honom skriva ett CV, välja ett yrke och söka efter ett jobb så att han kan känna att han har kontroll över sitt eget liv. Håller du inte med?