Jag ångrar inget, men jag vet vad jag inte skulle göra om
Alla är vi felbara, sköra och bristfälliga, men ändå unika i vår essens och våra personliga berättelser. Därför är det bra och nödvändigt att acceptera varje misstag utan att falla in i en oändlig cirkel av ånger. Jag ångrar inget, men är medveten om vad jag inte skulle göra igen.
Vi måste lära oss vilka vägar vi inte bör vandra igen och vilka människor vi behöver ta avstånd från i framtiden. Woody Allen sade i en av sina filmer att “det enda jag ångrar i livet är att jag inte är någon annan.”
Denna ironiska fras summerar detta faktum väl: våra misstag gör ont och att uppleva dem känns ofta som en så pass stor attack mot vår värdighet att vi känner för att trycka på knappen för “omstart”.
“Framgång är att gå från misslyckande till misslyckande utan att förlora sin entusiasm.”
-Winston Churchill-
Men människor är inte maskiner. Det är faktiskt där vår storhet ligger, i magin som skrivits i vårt DNA som manar oss att lära oss av våra misstag. Det förbättrade oss som art och det är så vi överlevt i denna komplexa värld.
Att leva är trots allt att gå framåt, men även att förändras och veta hur man hanterar varje dåligt beslut och dålig handling.
Acceptera inte och kläng dig inte fast vid skuld som dränerar och vänder dig mot det förflutna. Gör du det så kommer du omintetgöra dig själv och tillväxten du behöver.
Jag ångrar inget – ånger är bagage
Skuld och gottgörande kommer i många former och storlekar. En relation med fel person, ett dåligt beslut i arbetslivet, ett misstag, ett brutet löfte, ett felaktigt ord eller en dålig handling… ofta leder de till att vi måste se oss själva i spegeln, utan filter, utan bedövning. Det är som ett öppet sår.
Det är då vi blir medvetna om sprickorna i vår påstådda mognad, de som vi måste reparera efter att ha samlat ihop de trasiga bitarna av vår värdighet.
En intressant studie publicerad i tidskriften “Cognitive Psychology” släppte dock data som kan få oss att tänka till. Yngre personer klagar ofta på alla misstag de begått under sina liv.
Ibland är allt som krävs en intervju med personer mellan 20 och 45 för att de ska redogöra i detalj för alla de misstag de ångrar att de släppte in i sina liv. Det är faktiskt en utvärdering och självanalys som kan vara väldigt hälsosam och renande. Den hjälper oss att ta bättre beslut och komma tillbaka på rätt spår.
Men det verkliga problemet uppstår hos äldre. När man når 70 års ålder kan man börja tvivla över saker man inte gjorde… missade tillfällen, beslut man inte tog på grund av brist på mod.
Något vi därför bör vara väldigt tydliga med är att den värsta ångern är en över ett liv man inte levt. Låt oss se på våra så kallade misstag, sådana utan allvarliga konsekvenser, som vårt erfarenhetsbagage. Vårt livsarv där sprickor släpper igenom vishetens ljus.
Misstag kommer alltid knacka på dörren, på ett eller annat sätt
Misstag antyder framförallt att man tar ansvar. Alla känner vi personer som inte är kapabla att ta detta värdefulla, värdiga steg. Vad vi kallar “primär reparation” inom psykologin måste sedan ske.
Alltså att faktiskt göra något så grundläggande som att lämna ett stormigt förhållande, avsluta ett misslyckat projekt eller till och med be dem vi sårat om förlåtelse.
“Misstag ligger i själva grunden för den mänskliga tanken, inbäddade, där de ger näring åt strukturen likt rotnoduler. Om vi inte belönats med förmågan att ha fel skulle vi aldrig få något vettigt gjort. Vi tänker oss framåt genom att välja mellan rätt och fel alternativ, och de felaktiga valen måste tas lika ofta som de som är rätt. Vi går på så sätt framåt i livet.”
-Lewis Thomas-
Härnäst måste vi gå vidare till något mycket mer skört, intimt och komplext. Det är dags för “sekundär reparation”. Där syr vi med precist hantverk ihop varje fragment av vår självkänsla, varje fiber som slitits från vår självbild.
Det finns ingen anledning att hysa agg eller lägga vikt vid besvikelser. Om du gör det kommer du nämligen stänga dörren till ditt hjärta såväl som fönstret mot nya möjligheter.
Jag ångrar inget, för misstag är en del av tillväxten
En artikel publicerad i tidskriften “Personality and Social Psychology” påminner oss dock om en situation som nog är bekant för många av oss. Ibland bestraffar vi oss själva med konstanta “men hur kunde jag vara så naiv? Så här gammal och begår fortfarande dessa misstag?”.
Tron att ålder och erfarenhet gör oss immuna mot misstag är en myt. Låt oss skjuta dessa idéer åt sidan och acceptera följande: att vara levande är att omfamna förändring och utmaningar. Det är att tillåta oss att träffa nya människor och göra nya saker varje dag.
Jag ångrar inget, för att begå misstag är en del av processen och en del av tillväxten. Att vägra experimentera och förankra oss själva ad eternum vid ön av gottgörande, rädsla och “det är bättre att förbli som jag är”, är att andas och existera, men inte LEVA.