Jag önskar att jag kunde sluta tänka på dig

16 mars, 2016 i Känslor 0 Delat
Ansikte

Jag sitter i denna bar och frågar mig själv hur mycket jag skulle vara villig att betala för att glömma. Jag bryr mig inte om kläder; jag skulle nästan kunna tänka mig att sälja dem och gå runt naken. Jag kan inte bli kallare än vad jag redan känner mig, och frosten skulle inte göra mer ont än smärtan i utrymmet mellan mitt glas och mina läppar.

Det bränner varmare än ren alkohol och jag njuter av kvalets bedrägliga hopp, som droppar som faller på en sten. Jag tänker mig två världar separerade av en enorm klyfta. Du är på ena sidan men inte den andra, och jag har en känsla av att jag inte kan leva på någon av dem.

Det är inte första gången jag har varit kär. Jag berättar detta för dig så att du inte ska komma springandes och säga att det kommer att gå över. Jag är medveten; jag kan vägen rätt bra, tack.

Jag träffade honom i en bar som denna. Han stod bakom disken och jag försökte komma på ett slut på min novell. Han trodde att jag dränkte mina sorger och jag antog den rollen.

I denna roll försökte jag gömma undan alla mina känslor, men allt de gjorde var att fly till en plats jag inte kände till. Nu sitter jag i en annan bar, med hjärtat i tusen bitar.

Fruset hjärta

Jag är som en ful sanning; någon du skulle ställa sist i kön och endast se när du helt fått slut på idéer för hur du kan undvika det. För att undvika att komma till den punkt där allt exploderar i ansiktet på dig och du inser att du inte kan vända om.

Trots att jag inte sett alla typer av lim har jag dragit slutsatsen att det inte finns ett som kan läka smärtan av ditt sista fall. Torr, döv och till och med uppenbarligen oskuldsfull. Det är vid den punkten som kärlek blir till en bubbla du inte kan beröra, men du kan inte heller sluta se på den, tills den spricker i den värsta av tystnader.

Samtidigt får du försöka dig på att komma fram till ett sätt att berätta för alla att personen du skulle ha dött för igår inte är densamma idag, och du kan inte vara med honom eller henne eftersom det inte är din plats att fylla. Det är så det är, och verkligheten börjar ta plats lite i taget, likt vågorna som rullar in på stranden när tidvattnet blir högre och högre, och du har hela natten på dig att tänka igenom det.

Utan att ha tittat på klockan får jag plötsligt en känsla av att det börjar bli sent och att servitören som dukar av de sista borden inte kommer vara inspirationen för mitt nästa liv.

Flicka med höstlöv

Jag är dock betagen av en fasansfull lathet. Att gå hem konstant tittandes bakåt, öppna dörren, ta av mig kläderna och försöka hålla mig varm påtvingar mig en daglig ensidighet i en värld som överväldigar mig.

Jag betalar med hela dagens växel och går ut. Det är svinkallt och lätt att halka. Jag ser ett lejon på en upplyst skylt och undrar vad som skulle hända om jag träffade på ett just nu. Sedan kommer jag ihåg att jag ändå är osynlig och att det inte finns något det kunde göra för att skada mig.

En liten röst i mitt huvud kallar mig lögnare. Tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Just då, när jag stör gatans tystnad med ljudet av mina steg, känner jag hur en del av mitt hjärta börjar frukta lejonet.

Samtidigt tänker jag att livet fortfarande har mycket att ta ifrån mig, och jag kommer även till slutsatsen att mycket av det är värt att leva för.

När sömnen börjar invadera min kropp börjar jag tänka på vem som kommer vara med i min nästa novell…

MER FÖR DIG