Katastrofala tankar: rädsla för att leva

· 18 januari, 2017

Personer som omges av katastrofala tankar tenderar att se fasansfulla konsekvenser för alla händelser. Om de har ont i magen är de rädda för att gå till läkaren eftersom de misstänker att det kan vara en elakartad tumör. Om de tänder en eld börjar bilder på tredje gradens brännskador på grund av oförsiktighet dyka upp i deras huvuden. När de kliver på ett flygplan föreställer de sig hur de sätter på sig flytvästar.

Av naturen tenderar vi att reagera med en viss mån av rädsla eller försiktighet på det nya eller ovissa. Men för vissa personer blir denna knut av rädsla till alarmism utan gränser, som tar dem i besittning och gör deras existens till ett helvete.

Solen skiner överallt, men vissa ser bara skuggorna.”

-Arthur Helps-

Personer med katastrofala tankar är fulla av dåliga känslor. Deras resonemang grundas ofta i premissen ”tänk om…” Till exempel: ”Tänk om jag tar bussen och krockar?”, ”Tänk om jag presenterar mina idéer och alla gör narr av mig?” eller ”Tänk om jag inte ser att en bil är på väg i full fart när jag korsar vägen?” De tänker sig alltid det värsta i alla möjliga situationer.

Naturen hos katastrofala tankar

Katastrofala tankar är inte ett oberoende problem. De associeras ofta med en mycket djupare ångest och/eller tillstånd av depression. För personer som kommer på sig själva med att ha höga nivåer av ångest kommer till exempel en höjning av hjärtrytmen få dem att tro att de kommer drabbas av en hjärtattack. Personer som lider av depression visualiserar sig själva i en situation av övergivning eller bortstötning, boendes under en bro, tiggandes på gatan eller döendes ensamma på ett nedgånget sjukhus.

Leksakskvinna

Sanningen är att vi alla har katastrofala tankar då och då, men det som gör dem till ett viktigt symptom är regelbundenheten hos dessa resonemang och deras obstinata karaktär. Givetvis kan vi gå till djurparken och bli attackerade av ett lejon, men risken för detta är liten. Vi kan även bli påkörda, men det finns miljoner fler människor som inte drabbas av denna olycka än det är som drabbas.

Poängen är att pyttesmå problem överdrivs av personer med katastrofala tankar. Detta eftersom det finns en förvrängning i tänkandet och ett misslyckande i att överväga objektiv sannolikhetsdata. Istället ligger fokus på rädslorna som orsakas av själva sinnet.

Med andra ord upprepas en idé om absurda risker så mycket att den påverkade personen i slutänden tror att händelsen är mycket trolig. I denna överdrift av sannolikhet kan andra faktorer influera vår predisposition, såsom omgivningen eller media.

I den mänskliga hjärnan kan återkommande tankar influera sättet våra neuroner sammankopplar sig. Ju mer du tänker på något, desto mer benäget är det att komma tillbaka i din tankegång. Detta är vad som sker med katastrofala tankar: eftersom de upprepas så mycket blir de fixerade. Och eftersom de blir fixerade upprepas de konstant, trots att de är en del av ett uppenbart självbedrägeri.

Katastrofer och rädslan för att leva

Nästan alla människor genomgår åtminstone en katastrofal situation. Förr eller senare kommer vi stå inför en närståendes dödsfall, ett hälsotillstånd som är svårt att kontrollera eller helt enkelt ovissheten av att inte veta vad man ska göra efter en drastisk förändring. Men om dessa situationer var konstanta skulle vi inte kunna härda ut.

Man i kaos

Vad personer med katastrofala tankar inte förstår är att alla sådana situationer troligen kommer adresseras och övervinnas. Vad de djupt inombords är rädda för är att förbli i en situation av extrem sårbarhet. Situationer de inte kan reagera på eller som bokstavligt talat gör dem paralyserade och oförmögna att göra något. Detta antar att vi ignorerar ett faktum: vi har resurserna att erbjuda ett svar på varje situation, oavsett hur svår den är.

Vad som ligger bakom personer med katastrofala tankar är säkerligen en svår barndom. De lärde sig som barn att miljön är hotfull och att faror lurar. När de var unga förstod de säkerligen inte varifrån nästa risk skulle komma, och detta fick dem att bygga upp en överdrivet defensiv tankemekanism.

Man under stjärnhimmel

För att konfrontera dessa typer av tankar måste vi stanna upp för att värdera dem och föra dem genom ett ”verklighetsfilter”. Vidare skulle det vara bra för oss att tänka på de möjliga svaren som kan ges på dessa faror, med start inom förebyggande.

Det är inte vad som händer dig, utan hur du tänker på det