Legenden om Tohfågeln: en lärdom i ödmjukhet

· 25 mars, 2019
Legenden om tohfågeln är en berättelse som Mayaindianerna berättat i generationer. Genom den ville de lära unga människor vikten av att förhålla sig ödmjuk till och hjälpa personer i omgivningen.

Legenden om tohfågeln är en gammal mayaberättelse från Yucatanhalvön. Vissas äger att tohfågeln vägleder äventyrarna som går in i djunglerna i den här regionen, så att de kan hitta naturliga källor inuti grottorna.

Tohfågeln är en ensamfågel som gillar grottor och mörka platser. Dess sång och unika svans är deras huvudsakliga karaktärsdrag. Tohfågeln har en ljus fjäderdräkt som skiner i solen och en stjärt som rör sig som en pendel. Den liknar inte alls de andra fåglarna i regionen.

Legenden om tohfågeln berättar att den här fågeln för länge sedan utgjorde en del av den naturliga kungligheten. Vid den tiden hade den en lång och färgglad stjärt. Den var så vacker att alla ansåg den vara en överlägsen fågel. Alla andra djur beundrade dess vackra fjäderdräkt och behandlade den med respekt.

Legenden om tohfågeln

Enligt legenden om tohfågeln var den här fågeln så vacker och beundrad att den blev extremt självgod. Den sade alltid att den inte kunde arbeta av rädsla för att förstöra sin vackra stjärt. Till följd av detta var de andra fåglarna tvungna att ge fågeln den mat och det vatten den behövde. De brukade också göra dess bon och förbereda dess sovplats.

Tohfågeln gjorde praktiskt taget ingenting. Den gick upp sent och sedan flög den till den kungliga trädgården, där de vackraste fåglarna i hela djungeln var. De brukade tala om nonsens och banaliteter där. Det var så den gillade att spendera sina dagar.

Annat än sina vackra fysiska drag var tohfågeln riktigt snorkig. Den ville inte äta vilken mat som helst, utan bara det bästa i djungeln. Även om de andra fåglarna kämpade för att tillfredsställa den, verkade den här fågeln aldrig vara nöjd med någonting.

Flygande fåglar

En kraftig storm

En natt sade den allvetande ugglan att en hemsk storm var på väg. Den visste att faktumet var att en sådan storm bara inträffar vart 50:e år. Åska och blixtar skulle drabba hela djungeln. De var tvungna att omedelbart bygga ett vindskydd om de ville överleva.

Alla fåglar började omedelbart att jobba. Hackspettarna, arorna, papegojorna och tukanerna började kapa grenar för att göra skyddet. Större fåglar, såsom kalkoner, bar de större grenarna. Små fåglar som kråkor och vaktlar samlade in små växter.

Legenden säger att molnen började svartna med tiden. Tohfågeln gjorde dock ingenting. Den ville bara att de andra fåglarna skulle slutföra byggandet av vindskyddet. De andra fåglarna kände dock plötsligt att de fått nog, så de beslöt sig för att förebrå dess attityd. Irriterade bad de tohfågeln att hjälpa till.

Fåglar i vatten

Historiens slut och legendens början

Tohfågeln blev upprörd vid denna förfrågan. Den var dock skrämd inför tanken att stå utan skydd så den förenade sig med byggarna. Den arbetade enbart ett par få minuter eftersom den snabbt blev trött. Den ville inte vara en arbetare eftersom det inte var dess plats. Så när de andra fåglarna inte såg gömde den sig i en grotta.

Väl inne i grottan lade den sig ned och sov. Den märkte inte ens att stormen redan var där. Blixtarna väckte den inte, eftersom de få minuterna av arbete hade gjort den fullkomligt utmattad. Det dåliga var att grottan var så liten att dess vackra stjärtfenor inte fick plats därinne.

Stormen varade en hel dag och en hel natt. Sedan kom solen tillbaka och sken klart hela dagen. De andra fåglarna lämnade sitt skydd och tohfågeln lämnade sin grotta. Legenden säger att tohfågeln trodde att allt skulle återgå till det normala. Så fort den såg att regnet upphört återgick den till den kungliga trädgården för att fortsätta sin dagliga rutin.

När den anlände började dock alla skratta. Stormen hade nästan till fullo förstört dess vackra, majestätiska stjärtfjädrar. Full av skam återvände tohfågeln till sin grotta och lämnade den aldrig igen. Straffet för dess stolthet och själviskhet är att den nu måste leva ensam på en avlägsen plats och jobba med att vägleda äventyrare.

”Avfärda inte vikten av att vara ödmjuk. Det finns ett mycket större värde där än stolthet någonsin kan erbjuda.”

-Kristen Butler-