Moderhöna-syndromet

De flesta mödrar vill det bästa för sina barn. Endast i ett fåtal fall, som vanligtvis involverar allvarliga sjukdomar, är detta inte fallet. Problemet är att många mödrar förväxlar vad som är bäst för deras barn med sina egna behov. Här ska vi kika närmare på fenomenet “moderhöna-syndromet”.

Väldigt ofta känner sig mödrar invaderade av rädsla för sina barns öden. Hur kan de inte vara rädda i en värld där det finns faror, från att ramla och skrapa upp knät till otänkbara situationer, såsom kidnappning eller döden på grund av ett nyupptäckt virus?

Själva problemet är inte rädsla, utan snarare strategin som används för att tackla den. En rädd mor kan omvandla sina rädslor till rimlig försiktighet, men kan även falla offer för dem och utveckla “moderhöna-syndromet”.

“Moderhöna-syndromet”

“Moderhöna” refererar i talspråk till de mödrar som vill hålla sina barn under vingarna. De vill sprida ut en täckande filt som isolerar dem från alla risker och faror i världen.

Deras medvetna syfte är helt förståeligt: de vill förhindra att deras småttingar upplever oangenäma eller kanske traumatiska upplevelser. De vill inte att de ska bli utsatta för jobbiga situationer som kan påverka dem fysiskt eller känslomässigt.

Dessa mödrar känner att deras barn är extremt ömtåliga varelser. Självklart är barn det till en viss grad eftersom de ännu inte nått sin fulla fysiska och psykologiska utvecklingspotential, och därför är sårbara för många risker. Personer med moderhöna-syndromet vill se till att inga av dessa risker når deras barn.

En av teknikerna som moderhönan använder är att konstant varna sina barn för farorna i världen. “Om du går nära spisen kan du bränna dig”, “var försiktig när du leker med bollen, du kan ramla och bryta benet”, “gå inte ut på gatan, det finns människor som stjäl barn”.

Trots att deras syften är väldigt ömma så kommer de i slutänden skapa en katalog av skräck hos sina barn. De blir lärda att röra sig i världen i termer av rädsla. Att “röra sig” är dock bara bildligt talat eftersom de blir uppmuntrade att inte röra sig i och med att nästan alla situationer involverar risker.

När barnen växer och kräver allt större utrymmen för att agera i världen så börjar moderhönan kontrollera och skuldbelägga. Hon etablerar mekanismer för att hålla barnen under uppsikt permanent och får deras försök till självgående att verka som aggression mot modern.

Barnen till någon med moderhöna-syndrom

Moderhönorna tror att det de vill uppnå för sina barn är lycka. Deras koncept av “lycka” är frånvaron av missöden. De tror sig ha gjort ett bra jobb om de får sina barn till vuxen ålder utan att ha upplevt minsta tillstymmelse till lidande.

Motsägelsen i frågan är att barnen till dessa mödrar till slut kommer uppleva motsatsen. De upplever överdriven känslomässig stress på grund av ångesten hos deras mor, som hela tiden varnar dem och föreställer sig de värsta av situationer. Hon fyller dem på så sätt med rädsla.

Det är därför de praktiskt taget inte kan njuta av något. När de är väldigt unga vill de inte göra sin mor upprörd och hennes varningar blir krav som de måste följa till punkt och pricka. Om förhållandet inte är bra eller om moderns krav blir för stora så sker det motsatta: barnet utmanar konstant farorna som ett sätt att uppnå självständighet.

Både det väldigt passiva, lydiga barnet och det väldigt olustiga, trotsiga barnet kommer drabbas av nya problem. De finner det svårt att lita på sig själva och världen. De misslyckas med att kreativt anpassa sig till svåra situationer och utvecklar sin utforskning av världen med en stark känsla av rastlöshet. Väldigt ofta blir dessa barn svåra ungdomar.

Därmed skrivs en historia där ingen är vinnaren. Båda mor och barn kommer utveckla ett relationsmönster som skiftar mellan extremt beroende och episoder av abrupt separation. Skuld kommer vara kärnan i allt och ingen av de inblandade kommer ha frid.

De kallas även “kycklingar”

Personer med moderhöna-syndromet kallas även “kycklingar” på grund av att de envist håller fast vid rädsla. De underskattar sina barns förmågor och projicerar sin egen känsla av hjälplöshet på dem. De förstår inte att varje människa har ett eget liv och att det livet inkluderar svårigheter, problem och situationer med risk såväl som fara, som vi alla måste lära oss att övervinna.

Det som gör oss vuxna är faktiskt att vi lär oss att övervinna svårigheter, misstag och problem. Det är det som ger oss säkerhet i oss själva och vad vi kan göra. Det är vad som skiljer en vuxen “kyckling” från en stark och frisk vuxen.

Bilder av Emma Block.