Myter om ätstörningar
WHO uppskattar att omkring 70 miljoner människor i världen lider av ätstörningar (ED). De kännetecknas av dysfunktionellt beteende när det gäller att äta. De påverkar avsevärt den fysiska och psykiska hälsan hos drabbade. Men det finns också flera myter om ätstörningar som det är viktigt att känna till.
Symtomen sträcker sig dock bortom mat. Faktum är att ohälsosam dynamik i känslomässig hantering eller problemlösning också är vanligt förekommande.
Den information som finns tillgänglig om ätstörningar har blivit mer tillförlitlig de senaste åren. Ändå fortsätter myter om ätstörningar att florera. Dessa missuppfattningar genererar stigmatisering hos drabbade och odlar feltolkningar som försvårar en tidig diagnos. De hindrar också deras vård och behandling.
6 vanliga myter om ätstörningar som vi måste slå hål på
1. “Det är bara något som drabbar tonårsflickor” – en av våra vanligaste myter om ätstörningar
Ätstörningar är inte specifika för något kön, åldersintervall eller social klass. Vem som helst kan drabbas av en ätstörning när som helst i livet.
Ändå har uppgifter tenderat att indikera att unga kvinnor är den mest utsatta delen av befolkningen. Men National Eating Disorders Association (NEDA) hävdar att ungefär en av tre personer som lider av en ätstörning är en man.
Drabbade kvinnor tenderar att fokusera på viktminskning genom att begränsa sitt matintag. Män är å andra sidan mer inriktade på att öka kaloriintaget för att bli större och öka muskelmassan.
2. “Anorexi är den enda allvarliga ätstörningen”
Anorexi är kanske den mest kända störningen i gruppen ätstörningar. Men tyvärr finns det många andra. Bland dem finns:
- Anorexia nervosa
- Bulimia nervosa
- Ätstörning ej specificerad på annat sätt (EDNOS)
- Hetsätningsstörning
- Pica
- Ortorexi
- Bigorexi
- Drinkorexi
- Fatorexi
Samtliga kan representera ett allvarligt problem och kräver specialiserad behandling.
3. “De är bara allvarliga om deras effekter är synliga för blotta ögat”
De flesta människor med ätbeteendeproblem är inte underviktiga. Därför kan man inte avgöra om en person lider av en ätstörning bara genom att titta på denne.
Denna myt är helt falsk. Dessutom är den farlig. Den antyder nämligen att någon som ser “frisk” ut baserat på dennes fysiska utseende inte skulle kunna uppleva några allvarliga problem. Detta kan förvärra dysfunktionella beteenden. Dessutom kan det förhindra att ätstörningar behandlas korrekt.
4. “Det är inte möjligt att ha mer än en ätstörning”
Många människor med ätstörningar går igenom mer än en typ av störning innan de återhämtar sig. Till exempel kan de gå igenom perioder av både bulimi och hetsätningsstörningar. Det är också ganska vanligt att de utvecklar anorexi efter bulimi eller vice versa.
Denna process är känd som “diagnostic crossover”.
5. “De vill bara ha uppmärksamhet” – en av de mest problematiska av dessa myter om ätstörningar
Detta är inte fallet. Ätstörningar är inte frivilliga. De är fysiska och psykiska problem som den drabbade inte väljer att utveckla. Dessutom är deras orsaker flera och deras utveckling är komplex. Faktum är att biologiska, sociala, kulturella, genetiska och psykologiska faktorer alla påverkar. Samtidigt uppvisar drabbade vanligtvis ett allmänt missnöje med sin egen kroppsuppfattning och ibland en förvrängd bild av densamma.
Personer som har ett problematiskt förhållningssätt till mat är i en utsatt situation. De går inte igenom detta som ett resultat av ett infall eller för att dra till sig uppmärksamhet. Faktum är att ätstörningar ofta uppstår samtidigt som andra känslomässiga tillstånd eller patologier. Bland de vanligaste komorbiditeterna är depression, ångestsyndrom, social ångest och tvångssyndrom.
6. “Det är omöjligt att bli botad”
Bevis tyder på att varaktig återhämtning över tid kan uppnås. Trots ätstörningarnas komplexitet, och baserat på en lämplig och tvärvetenskaplig intervention, kan de övervinnas.
Typen av behandling beror på varje individ eftersom alla drabbade är olika. Faktum är att sättet som ätstörningen visar sig påverkas av den drabbades personlighetsdrag, sammanhang och personliga historia.
Emellertid är intervention från specialister inom psykologi, näringslära, medicin och psykiatri vanligtvis nödvändigt. Dessutom krävs ofta hjälp av en terapeut.
Samtidigt är ett bra stödnätverk (familj och vänner) oftast till stor hjälp. De kan hjälpa den drabbade att utveckla den känslomässiga ansträngning som krävs för att genomgå tvärvetenskapliga behandlingar och uppföljningar för att förbättra och bibehålla sin allmänna hälsa.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Durán, M. V. C. (2005). Factores socioculturales en los TCA. No sólo moda, medios de comunicación y publicidad. Trastornos de la conducta alimentaria, (2), 120-141.
- Mitos de los Trastornos de la Conducta Alimentaria | National Eating Disorders Association
