När den enda vägen ut är att leva

· 28 oktober, 2016

Vi stannar inte ofta upp för att tänka på hur otroligt fantastiskt det är att verkligen leva, med alla våra känslor, tankar och alternativ. Eller hur vi under en enda dag kan bli arga, känna oss motiverade, glada, ledsna, älska, bli älskade, lämna, återvända, göra och göra ogjort.

Detta kanske verkar lite uppenbart, och idag har vi åtkomst till mer media än vi kan konsumera. Att endast ha media betyder därför ingenting. Men ändå lyckas vi hantera vår tid på ett sätt som låter oss konsumera så mycket av det som möjligt.

Men tänk om du inte kunde göra annat än att tänka, känna eller bara leva? Notera att ”leva” inte var inkluderat bland de dagliga upplevelserna vi listade ovan, vilket du kanske inte märkte inledningsvis. ”Att leva”, förstått som ”att fortsätta leva” eller att ”överleva”, är något så grundläggande att vi inte ens tänker på det.

Men många personer i världen vaknar varje morgon och kliver upp med detta dilemma. Personer som vant sig vid generellt välmående har svårt att förstå hur det är att kämpa bara för att överleva, under villkor såsom hunger, fattigdom, dödlig sjukdom och, givetvis, krig.

Kampen för att leva

Vi ska använda ett ultimat exempel och fokusera på det syriska inbördeskriget. Fem år har passerat sedan syriska civila började dödas urskillningslöst. I skrivande stund har fler än 250.000 mist livet.

Även om vi blivit avtrubbade genom bombardemanget av liknande nyheter vi hör varje dag så känns den monstruösa smällen på alla nivåer i de samhällen där dessa liv förloras. Det skulle vara omöjligt att i ord summera utsträckningen av de illdåd som överlevarna i denna konflikt upplevt.

Bombat hus

Trots det står alla syrier inför samma dilemma: att leva eller att inte leva? Kommer jag överleva natten? Kommer jag överleva för att se min dotter växa upp? Dessa är logiska, mänskliga och till och med nödvändiga frågor att ställa i en situation där 512 bomber släpps över befolkningen varje dag.

Mot alla odds härdar överlevarna ut mentalt. De blir inte galna. De kämpar för att överleva fysiskt och mentalt. Och inte bara det, för de hittar även ett sätt att finna logik i konflikterna och göra något åt dem.

De flyr sina hem för att emigrera till andra platser, de kämpar på med minimala garantier för framgång eller tar jobb för att stödja mer behövande personer (arrangerande av seminarier för kvinnor som aldrig arbetat förr, medicinskt volontärarbete på sjukhus, information- och dokumentationsjobb etc.).

De förblir på alerten, med splittrade nerver och ansikten under knapp kontroll, samtidigt som de håller liv i de få seder som kriget glömt att förstöra. De kämpar för att hålla sina familjer flytande. Och när jag rapporterar om denna sorgliga verklighet fortsätter en fråga att klinga högre och högre i mitt sinne: Hur klarar de av det?

”Några barn kommer från en sidogata, där de har bildat en cirkel och börjat leka och skratta. Men jag tyckte inte det var roligt. Mitt sinne var fortfarande distraherat av planen som flög ovanför våra huvuden, som kunde slita dem i stycken på sekunder. Två mödrar stod i dörren, nedslagna.”

– The Crossing: My Journey to the Shattered Heart of Syria – Samar Yazbek, 2015 –

Hur är det möjligt att leva?

Det är svårt att tänka sig hur människor är kapabla att överleva i sådana situationer. Vi kan komma på några förklaringar för sådana altruistiska beteenden, såsom motståndskraft, intensiv rädsla eller den sociala känslan av enighet inför motgångar. Det kan även förklaras av förmågan mänskliga varelser har att normalisera saker som är till synes omöjliga att normalisera, såsom döden.

Alla dessa psykologiska förklaringar, och många fler vi inte tagit upp här, kan vara en giltig start för att förstå hur sinnet hos någon i denna situation fungerar. Men de har alla en sak gemensamt: det finns inget annat alternativ än att leva.

Mor och dotter

Detta kan låta okänsligt och till och med hycklande om vi säger det från säkerheten i våra hem, men det ligger mycket sanning i det. För att klargöra så sade vi att de inte hade något annat val. Det är dock inte helt sant. De har alltid alternativet att inte göra något och att vänta för att se huruvida de kommer dödas av de attackerande. De kan göra detta, och det skulle också vara logiskt, med tanke på omständigheterna.

När vi säger att de inte har något alternativ så menar vi att deras natur som människor är att pusha sig själva mot överlevnad. Mot optimal användning av deras mentala och fysiska resurser. Mot att kämpa och söka efter mening. Vi har sett exempel på detta hos många överlevare som har berättat om sina upplevelser för författare och psykoanalytiker, såsom Viktor Frankl, Erich Fromm och Boris Cyrulnik, bland andra.

Något gemensamt

Och detta är något som dessa överlevare definitivt delar med resten av oss: mänsklig natur. Naturen som gör det möjligt för oss att känna rädsla, vara motståndskraftiga, normalisera, kämpa eller fly, är samma natur som gör våra dagar så rika med känslor, tankar och alternativ. Men framförallt handlar det om drivkraften att leva.

Barn håller mans hand

Vi skulle kunna leva avskärmade från världen utanför, instängda i en bubbla av information. Vi skulle kunna välja att inte göra något åt denna konflikt, eller så skulle vi kunna välja att göra allt. Men oavsett kommer vi alltid ha den ofelbara resursen som är vår mänsklighet. Vi kommer alltid se på världen genom mänskliga ögon, känna som människor och lära oss som människor; lära oss att om vi inte är kapabla, om det inte finns någon väg ut, om allt verkar förlorat, kommer vi fortfarande ha alternativet att leva.