Neurovetenskapens historia i korta drag
Neurovetenskapens historia började för många, många år sedan, och idag ska vi belysa några av de viktigaste händelserna.
På 400-talet f.kr. dissekerade Alkmaion av Croton ett djur när han upptäckte dess optiska nerv. Detta fynd ledde till att han skapade teorier om att tankar och känslor finns i hjärnan.
Som svar på detta hävdade Aristoteles att människans intellektuella processer äger rum i hjärtat, enligt en gammal teori. Aristoteles och många andra trodde att hjärnan kylde ned blodet som hjärtat värmde upp.
Senare utvecklade Hippokrates teorin om humoralpatologi. Han föreslog att människans fysiska hälsa baserades på balansen av fyra kroppsvätskor.
Enligt Hippokrates ledde en obalans i vätskorna till sjukdomar eller personlighetsförändringar.
Den grekiska fysikern och filosofen Galen motsatte sig dock denna teori, och hävdade att hjärnan ansvarade för att bearbeta känslor och minne.
Mellan 1630 och 1650 utvecklade Rene Descartes den mekanistiska teorin. Han skrev även om dualiteten kropp och själ, som sade att hjärnan ansvarade för vårt beteende.
Och inte bara det, för han trodde även att tallkottkörteln var kommunikationslänken mellan de två dimensionerna. Hans idéer placerade honom i täten av debatten kring sinne och hjärna.
En debatt som fortsätter än idag.
Neurovetenskap på 1800-talet
Lokalisationism
1808 publicerade Gall en artikel om frenologi. Han hävdade att det fanns ett specifikt område i hjärnan för varje mental process. Denna teori om lokalisationism fick forskare att studera ämnet.
Under forskningens gång beskrev Brodmann 52 områden av hjärnan och deras associerade mentala processer.
Forskare trodde även att utvecklingen av vissa färdigheter och förmågor var kopplat till en storleksökning av motsvarande område i hjärnan.
Detta var starten på konceptet av hjärnan som ett dynamiskt organ som kunde anpassa sina fysiska strukturer till kraven i omgivningen samtidigt som den sparar utrymme för de viktigaste färdigheterna.
Alla dessa teorier ledde forskarna till att tro att de kunde se människors intellektuella och moraliska färdigheter efter storleken och formen hos skallen.
Dessa forskare hade uppenbarligen inte den teknologi för neuroavbildning som vi har idag.
“Connectivism”
1861 föreläste Pierre Paul Broca vid Society of Anthropology of Paris om en patient som fått en skallskada. Patienten förlorade förmågan att tala, men kunde fortfarande förstå vad folk sade.
För det vetenskapliga samfundet var detta det första beviset för kopplingen mellan hjärnan och språket. Detta specifika område av hjärnan döptes senare till Brocas område.
1874 gjorde Carl Wernicke en liknande upptäckt. Han hade patienter som kunde tala men inte förstå. Detta ledde till ett nytt perspektiv som kallades “connectivism”.
Denna teori hävdade att endast de mest grundläggande funktionerna begränsas till specifika områden i hjärnan. Mer komplexa funktioner är i sin tur resultatet av interaktionen mellan olika områden.
1885 skrev Hermann Ebbinghaus de första publikationerna om minnet. I sina essäer beskrev han utvärderingsmetoderna som forskare än idag använder.
Kort därefter myntade forskare termen “nervcell” tack vare Santiago Ramón de Cajals arbete 1891.
Neurovetenskapens historia på 1900-talet
Vid starten på 1900-talet påverkade de båda världskrigen utvecklingen av neurovetenskapen. Första världskriget lämnade många döda, men även många sårade.
Det fanns tusentals patienter med neurologiska skador, vilket exponentiellt ökade behovet av neurologisk rehabilitering.
Det fanns en stark drivkraft att forska mer om hjärnan och neurologiska problem.
Under andra världskriget cementerades neurovetenskap som disciplin. Viktiga neuroforskare som Alexander Romanovich Luria utvecklade även viktiga neuropsykologiska metoder under denna period.
1962 startade Massachusetts Institute of Technology (MIT) sitt program för neurovetenskap. Målet med programmet var att sammankoppla beteendeforskare och neurologiska forskare från världens alla universitet.
De hade möten varje vecka, konferenser och debatter som belyste olika utbildningsprogram på universitet.
“Neurovetenskap är med stor marginal den mest intressanta grenen av vetenskapen eftersom hjärnan är det mest fascinerande föremålet i universum. Varje mänsklig hjärna är annorlunda – hjärnan gör varje människa unik och definierar vem han eller hon är.”
-Stanley B. Prusiner, nobelpristagare i Medicin 1997-
Ur detta samarbete skapades Society of Neuroscience, som grundades i Washington 1969. Detta är fortfarande det största sällskapet för neurovetenskap i världen, med 37,000 medlemmar.
Det är ett globalt riktmärke för framsteg inom neurovetenskapen och håller ett årligt möte som regelbundet attraherar fler än 30,000 deltagare.
Tack vare ansträngningarna hos dessa organisationer och det framgångsrika samarbetet mellan discipliner som ägde rum, publicerade National Advisory Neurological Disorders and Stroke Council år 1990 en rapport.
Denna rapport hette “Decade of the Brain: Answers Through Scientific Research” och identifierade 14 kategorier av neurologiska tillstånd man inte forskat tillräckligt om, vilket ledde till en uppsving för neurovetenskapen.
Neurovetenskapens historia på 2000-talet och dess framtid
Under 2002 lanserade forskare projektet Blue Brain i hopp om att skapa en simulering av däggdjurshjärnan på molekylär nivå i syfte att studera dess struktur. Många länder deltar i detta spännande projekt.
2013 meddelade sedan Barack Obama starten på ett projekt vid namn BRAIN. Detta förslag ligger på samma nivå som Human Genom Project, och målet är att utveckla en dynamisk och detaljerad karta över människohjärnan.
USA investerade inledningsvis motsvarande 1 miljard i projektet. Detta är en stor utmaning, men kommer förhoppningsvis även utgöra ett verktyg med vilket landet kan leda hjärnforskningen.
Europa har dock ett övertag jämfört med USA inom detta område. Samtidigt som Obama utannonserade BRAIN, implementerade Europa ett initiative vd namn HUMAN BRAIN.
Man planerar att investera över en miljard euro i projektet i syfte att göra betydande framsteg inom förståelsen för den mänskliga hjärnan under de kommande tio åren.
Avslutningsvis kan vi bara konstatera att neurovetenskapens historia är en fascinerande sådan.
Forskare har gjort otroliga framsteg under de senaste åren, och vår förståelse för den mänskliga hjärnan är mer sofistikerad än någonsin.
Det ökade intresset och investeringen i forskning innebär dock att det fortfarande finns massor av fantastiska upptäckter kvar att göras.
