Nuet är allt vi har

· 5 december, 2015

Nån pojke:

Du satt nära mig en gång, bara några meter separerade oss, miljoner i verkligheten. Min feghet fick mig att titta när du inte kunde se mig titta, och när du tittade upp från den där boken kunde jag inte ens sänka blicken till min.

Jag väntade alltid på att du skulle gå först, och såg på när du sakta gick bort utan ett ljud. Du sade snällt farväl till bibliotekarien och försvann, utan att se tillbaka, genom den där sorgliga dörren.

Väl hemma räknade jag timmarna tills jag skulle se dig igen. Jag drömde medan jag var vaken och medan jag sov… om det delikata sätt som du vände blad på och den där speciella grimasen du gjorde när du koncentrerade dig hårt på något du läste.

Jag räknade sekunderna och satt sedan på samma plats nästa dag så att jag kunde se dig igen…

Nån flicka:

Där var du, på samma plats, begravd i dina böcker och med de där förfärliga tröjorna din mamma säkerligen köpte åt dig. Där som alltid. Återigen hoppade mitt hjärta till och jag kunde inte koncentrera mig på mina böcker. Jag behövde titta. I hemlighet höjde jag mitt huvud i din riktning i syfte att, återigen, utvärdera dig.

De där glasögonen var hemska, men du verkade så attraktiv och intressant att jag bad för att du skulle ställa dig upp och bjuda mig på kaffe när som helst. Du frågade vad jag studerade och om jag hade en pojkvän.

Väl hemma skrev jag i min dagbok om det hos dig som fångade min uppmärksamhet. Dag efter dag; och i slutänden skrev jag en påhittad paragraf där jag skrev om något som aldrig hänt, och bad för att det skulle bli verklighet. Bara att du skulle prata med mig och presentera dig.

Vi oroar oss över det som varit, om framtiden, men lever sällan i nuet. Vi låter det slinka mellan våra fingrar och inser inte att när det väl är borta kan det aldrig återvända.

När vi är barn vill vi vara vuxna; i ungdomen lever vi som om livet varade för evigt, och som vuxna som om vi endast har lite tid kvar. Tills vi kommer till en fas i livet där vi skapar en balanserad gång. Vi frågar oss själva om livet har varit värt det, om vi presterat bra och om vi drog nytta av alla möjligheter.

Många gånger gjorde vi det, men andra inte… Och om de gångerna vi inte gjorde det frågar vi oss: ”Tänk om…?”.

Carpe diem är en latinsk fras som betyder ”fånga dagen”, men dess mening sträcker sig långt bortom detta – det är en existentiell livsfilosofi. Det är ett annat sätt att värdesätta livet på, det är ett kall till frihet, det är att med fingertopparna känna på de tillfällen som livet ger oss.

Det är att dra nytta av livet, att andas i stunden, ta in luften, ta in vinden, leva i nuet och leva sin egen existens. Att inte låta livet passera, för när tillfällen har passerat och du inte kan leva dem igen, så försvinner de… och kommer inte tillbaka. Njut av livet, drick det utan att bli berusad och njut av dess friskhet.

På språng

Lev i nuet och du kommer aldrig fråga dig själv ”Tänk om…?”

Det är bra att planera för framtiden och det är bra att minnas det förflutna; från vart vi kom ifrån till vart vi ska. Allt blir dock meningslöst om vi inte drar nytta av det som finns framför oss i nuet. Det är bra att se en bebis leka, få en passionerad kyss, dricka ett gott vin, läsa en bra bok, promenera på stranden eller känna solens strålar i ryggen.

Livet handlar om så mycket mer än att bara leva; det är att känna det, andas det, älska det, dra nytta av möjligheterna som ges till oss och att gå till sängs och ivrigt vänta på att få upptäcka nästa dag. Även från det dåliga lär vi oss något bra, och utan det dåliga är det inte möjligt att uppskatta det som är bra.

Att leva i stunden, att leva i nuet för med sig en läxa. Det är att släppa taget, att möta det fullt ut utan att döma det, att känna utan att tänka. Att leva med mod och leva utan kontroll, att låta ögonblicken flöda och låta dessa ögonblick invadera oss och berika våra själar.

Kort sagt säger carpe diem åt oss att inte låta möjligheter till lycka gå förlorade. En kärlek, ett jobb eller en möjlighet att förbättra oss själva kan ge oss magiska stunder som är unika för vårt liv.

Ta det, fånga det och bär det med dig.

Några pojkar…

En dag efter många dagar hittade en av dem ett förseglat kuvert i bibliotekariens händer. Inuti kuvertet fanns en lapp som löd: ”Till den som betraktar mig. Du har fångat min själ.”

Foton av Zurijeta.