Överdriven uppriktighet: ärlighet är inte alltid bäst

Alla har vi någon gång under dagen sagt något som inte var helt uppriktigt, och det vet vi. En lögn eller brist på ärlighet kan skydda oss mot vad som skulle ske. Om vi tolkar något som håller på att inträffa som skadligt, tenderar vi att förvränga sanningen i vår favör. På så sätt skyddar vi vår självkänsla och befriar oss från de möjliga negativa konsekvenserna, och detta kan vara bättre än att ägna sig åt överdriven uppriktighet.

Men den huvudsakliga orsaken till brist på uppriktighet är inte alltid rädsla. Medmänsklighet för andra kan vara något som får oss att välja en liten vit lögn. Denna typ av lögn är mild, knappt viktig och varar inte länge. Den kan komma väl till pass för alla eftersom den förebygger onödiga konflikter.

Vi försöker inte försvara oärlighet, men vi vill förmedla idén att konstant överdriven uppriktighet inte heller är det bästa. Såvida vi inte vill hamna i spända situationer.

Överdriven uppriktighet eller oartighet?

Psykologer talar om överdriven uppriktighet för att definiera personer som ser sig själva som ärliga och modiga, och därför uppriktiga mot andra. De har inga filter, trots att de kanske inte ens blivit tillfrågade att dela med sig av sin åsikt. På engelska talar man om sincericide – en blandning av orden för uppriktighet och självmord.

Denna handling tenderar att ses som något hänsynslöst, taktlöst och verbalt oansvarigt. Överdriven uppriktighet skapar konflikter i omgivningen. Det kan verka som oartigt beteende, och så kan man verkligen se på det.

För att inte bli illa omtyckt av andra är det bäst att utvärdera vad du tänker säga. Kalkylera om den andra personen som kommer motta budskapet är beredd att smälta det emotionellt.

Att vara uppriktig är inte alltid en dygd eftersom utbildning och respekt alltid bör komma först. Än mer så om vi ska släppa på något som inte är användbart eller intressant för någon. Att spotta ur sig allt man kommer att tänka på är ett tecken på social omognad, av att inte följa spelets regler.

Hur många av oss har inte kortvarigt stört oss på någon som sagt att vi inte har på oss de bästa kläderna eller att denne sett vårt ex med en annan person? Att finna rätt sammanhang och ögonblick att vara tyst är en dygd vi bör lära oss att värdera. Det finns vissa kommentarer som helt enkelt är onödiga eller som kan yttras vid andra tillfällen.

Att vara uppriktig genom att linda in sanningen

Alla har vi rätt att veta sanningen, men vi har även rätt att sätta våra egna gränser för denna kunskap. Det bästa för oss som vuxna är att vara emotionellt starka och acceptera obehagen i livet. På så sätt kan vi skrida till handling från en rättvis position.

Problemet är att sanningen vid vissa tillfällen verkligen kan såra oss. Alla är inte beredda att motta nyheter av väldigt negativ eller dramatisk karaktär.

Tänk dig att du har diagnostiserats med en väldigt allvarlig sjukdom, skulle du då vilja veta huruvida du ska dö? Skulle du föredra att sanningen förblir dold eller vill du veta hur mycket tid du har kvar? Hur skulle du vilja få dessa dåliga nyheter?

Som vi redan nämnt är det bra för oss att träna oss själva för att kunna tackla allt som livet kastar i vår väg. Men det är inte mindre sant att det ibland är bättre att sanningen lindas in. På samma sätt vi gör det för andra för att reglera hur våra budskap uppfattas.

Om vi är kapabla att visa empati för personen kommer vi vara tillräckligt försiktiga att inte såra denne. Vi kommer finna rätt ord, så länge vi inte säger raka motsatsen.

Ärlighetens konst

Att vara uppriktig utan att ägna sig åt överdriven ärlighet är en konst. Det innebär att man sätter sig i den andra personens skor och vet huruvida omständigheterna är optimala för denne att motta sanningen. Att använda rätt verbala och icke-verbala verktyg är dessutom nyckeln.

Psykologen Rafael Santangreu säger att man för att vara till freds med sig själv alltid måste säga sanningen. Samma sak gäller dock inte för andra. Med andra ord bör vi inte linda in sanningar vi redan känner till eftersom vi då kommer falla ned i självbedrägeri. Det låter oss inte konfrontera livet på ett tillfredsställande sätt.

Det är viktigt att vi är försiktiga när det kommer till gränsen mellan att säga sanningen och ge överdriven kritik. Det är inte samma sak att säga något sanningsenligt som “mötet med patienten gick inte särskilt bra” och “ du är en förfärlig psykolog som bör sluta för alltid“.

Att ägna sig åt överdriven uppriktighet är inte det bästa alternativet. Som med allt annat i livet kan man hitta dygden i balansen.