Personen bakom diagnosen

De som får en diagnos känner i det ögonblicket att allt förändrats, att deras gårdag inte var densamma som idag. Med ordets makt har någon skapat en vändpunkt i deras liv. Ibland upplever de att diagnosen är större än vad de är. Att den har fått eget liv och att den likt ett monster som slukat allt, även har slukat dem. De kan känna en konstig känsla inom sig, i sina kroppar, sina personligheter och hela sina väsen.

De känner ofta som att en säck med stenar placerats på deras ryggar. De måste inte bara bära med sig sina personliga problem, utan måste även anpassa sig efter en ny etikett. Denna vikt och återjustering involverar stor ansträngning från dem.

Att leva med en diagnos

Att möta denna nya verklighet och alla involverade förändringar är ingen lätt uppgift. Inledningsvis överlappar ordet personen och skapar en verklighet som, trots att den fanns där i en eller annan form innan den fick ett namn, har slagit sig till ro i personens sinne utan inbjudan.

När du möter monstret öga mot öga är det bara du som kan besluta att omfamna och lära dig att leva med det, eller starta en kamp som kommer lämna permanenta sår. Det slutgiltiga ansvaret för hur du ska hantera denna nya situation ligger helt hos dig.

Att leva med en etikett och vara fullt medveten om dess betydelse är svårt och kräver tid.

Allt förändras och inget förändras

Likt vad årstiderna är för växterna, är diagnosen för människan. Det är som en skog som upplever byte av årstider i takt med att månaderna går. Även om blommor och träd byter färg så står de fortfarande på samma mark.

Ibland kan personen känna att marken och träden är desamma. Men i takt med att tiden går kommer bladen på träden byta färg, falla och ge plats för andra att födas. Samma träd kan till och med stå kvar eller huggas ned och försvinna för alltid. Men trots alla ytliga förändringar förblir en sak, och det är behovet att alltid ha en plats där vegetation kan göra sig hemma.

Samma sak sker i skogen som inom en person. Ordet förändrar personen på vissa sätt, på andra inte alls. Det är en del, en bit liv som skiljer sig från resten, men det finns trots detta ett djupare lager som inte ändras och som alltid kommer finnas där.

Diagnosen är inte jag

Ibland kan diagnosen dölja personen. Det är till exempel vanligt att höra “hon är bipolär”, “hon är deprimerad” eller “han har schizofreni“. Sådana meningar används inte bara inkorrekt, utan främjar och cementerar dessutom ett av de stora problemen med psykiska sjukdomar – stigma.

Diagnoser används ofta som om de vore oföränderliga attribut. En diagnos är inte ett substantiv, en person är inte bipolär, deprimerad eller anorektisk. Personer är inte bara diagnoser, etiketter eller ord. Det betyder inte att personen kommer bli åkomman eller sluta vara sig själv.

Det finns ett unikt ansikte bakom diagnosen

Diagnosen kommer alltid vara fäst på ett ansikte. Vi får inte glömma bort att diagnosen bara är en uppsättning symptom som berättar för oss om sjukdomen, inte personen. Den ger generell information om vad som kan ha drabbat den drabbade, men berättar inget om själva personen.

Trots våra likheter är vi alla unika. Vi har alla ett namn, en personlighet, smaker, hobbys och speciella egenskaper som skiljer oss från resten. En diagnos kommer aldrig ge information om dessa egenheter, som vi bör upptäcka lite i taget.

En välanvänd diagnos är viktig. Den säger något om personen som fått den och förmedlar användbar information på en professionell nivå, men ger oss inte all nödvändig information. Vi får aldrig glömma att det bakom en etikett finns ett unikt och oersättligt ansikte – en person som känner och som är mycket mer än bara ett ord.