Psykologin bakom Goyas svarta målningar

Vad fick Francisco de Goya (1746-1828) att skapa så dunkla konstverk som "de svarta målningarna"? Läs denna artikel för att lära dig mer!

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 03 januari, 2023

Psykologin bakom Francisco de Goyas svarta målningar förblir en gåta. Denna samling mystiska och fasansfulla målningar som prydde Quinta del Sordo skapades genom en unik kosmogoni, som var produkten av en utmattad och förtvivlad själ. Man kan tryggt säga att de definierades av en intressant historisk kontext som utmärktes av undertryckande.

Frågan är om de kval Goya led var följderna av en psykisk störning. Eller berodde de kanske på de desperata tider som bringade honom ålderdom, dövhet och överhängande våld i ett oroligt Spanien? Kanske var det en kombination av allt detta. Men en sak är säker: man kan inte förbise en konstnärs kreativa universum. Varje tavla återspeglar dennes motgångar.

De fjorton konstverk som bildar det som kallats Goyas svarta målningar representerar en påtaglig skiftning i hans karriär. Han gick från ljus till skugga. Goya, som tidigare varit en färgernas mästare, kom att leva i ett hus där mörker befläckade väggarna. Hans som varit en av de mest framstående porträttmålarna i upplysningstidens spanska samhälle började nu dekorera sitt hem med vanställda, groteska och demoniska ansikten.

Och kanske tjänade dessa figurer till att distrahera hans sinne från alla de fasor han tidigare hade upplevt. På så sätt blev Goya förelöpare för den moderna konsten utan att vara medveten om det. I slutändan blev expressionismen resultatet av denna avsiktliga deformering och färgton som återfanns i denna plågade svarta själ.

Psykologin bakom Goyas svarta målningar

Rött kvicksilver, gyllengult orpiment, vitt bly, svart kol, blått ferrocyanid och olika typer av ockra. Detta var pigment som Francisco de Goya själv framställde och använde för att skapa verken i Quinta del Sordo. Tack vare olika historiska dokument och samtida vittnesmål känner man till målningarnas ursprungliga placering.

På ovanvåningen fanns Läsande män, Pilgrimsfärden till San Isidros källa, Asmodea, Hunden, Ödesgudinnorna, Två gamlingar och Skrattande kvinnor. Egendomligt nog placerade han de mörkaste och mest nedslående målningarna i matsalen, som var belägen på bottenvåningen och användes för sociala evenemang. Där fanns Saturnus slukar sin son, Häxsabbaten, Leocadia, Två gamlingar äter soppa samt Judith och Holofernes.

Många gäster tog anstöt av bilderna, men det bekymrade honom inte det minsta. Det är viktigt att komma ihåg att Goya alltid var en besvärande figur för den spanska inkvisitionen och för alla kyrkliga institutioner, vilka i honom såg en målare som aldrig tvekade att skildra maktmissbrukarnas perversioner i sin konst.

Ett av syftena med denna artikel är att försöka lista ut vad som fick Goya att skapa de svarta målningarna. Naturligtvis undrar vi över hans mentala tillstånd och huruvida han led av någon psykisk störning. Men vi undrar också om han målade dem utifrån ett rent emotionellt behov, om han bara skapade dem för nöjets skull eller om han önskade att efterlämna ett arv (i synnerhet åt sin sonson, till vilken han testamenterade Quinta del Sordo).

För att förstå hans inre värld, låt oss analysera några aspekter av hans verk.

När förnuftet sover kommer monstren: Susacs syndrom

För att förstå Goyas svarta målningar bör man först tala om Los Caprichos (“Infall”). Dessa 80 etsningar ger en antydning om förändringar som inträffade i konstnärens liv. Under denna tid plågades han av en autoimmun sjukdom.

Det var vid 46 års ålder som han ådrog sig Susacs syndrom. Gradvis började sjukdomen tära på hans fysiska och psykiska hälsa. Han led av ihållande huvudvärk, liksom yrsel och synrubbningar. Allt detta gav upphov till ett nytt pigment i konsten skapad av denne mästare, fylld av mörker och ångest.

Dövhet var en av de neurologiska effekterna av denna ovanliga sjukdom. Hans sinnesförmågor var deformerade, de förlorade kraft, ljus, klang och hopp, precis som samhället som omgav honom. Los Caprichos var ett första närmande till det omedvetna, till den inre värld där han sökte fånga det groteska, det monstruösa och det fantastiska på ett sätt som ingen tidigare hade gjort.

I dessa etsningar reflekterade Goya över de vidskepelser som enkelt folk trodde på vid denna tid: spöken, häxor, demoner och andra nattliga väsen som trängde sig in i de upplystas drömmar.

Delirium tremens hos en sjukligt briljant själ

Det finns dessutom en del besvärande karaktärer i många av Francisco de Goyas konstverk. Var dessa återspeglingar av en psykisk störning? Absolut. Han var en konstnär som mer än någon annan återspeglade vanvettet i ett degraderat samhälle, ett samhälle som omgav honom och som gjorde honom förtvivlad.

Få konstnärer förmedlade inre kval, ensamhet, fruktan och förtvivlan på det sätt som Goya gjorde. När han anlände till sitt hus på landet, La Quinta del Sordo, var hans tankar fortfarande fyllda med minnen av ljudet från avrättningar, av smärtan från exil och svek, och mycket annat.

Dr. Ronna Hertzano vid University of Maryland ger en förklaringar till vad Susacs syndrom innebär. I princip leder det till en inflammation i hjärnan. Detta ger i sin tur upphov till hallucinationer och dålig blodtillförsel till ögon och öron. Följden blir givetvis dövhet, synstörningar och lidande.

Det finns inget ljus i de svarta målningarna, för det fanns inget hopp för Francisco de Goya. Han var en desperat man som led i en kaotisk värld. Intressant nog använde Sigmund Freud Goyas mytologiska figurer i Saturnus slukar sin son och Judith och Holofernes för att tydliggöra sina teorier. Den symboliska skildringen i dessa sena verk är inget annat än en representation av människans mörkaste och mest ondskefulla drifter.

Kort sagt gjorde Goya just detta att knyta an till världens mörker för att ge form åt sina mardrömslika målningar. Tack vare hans verk steg det dunklaste i människans natur upp till ytan och låter betraktarna se de skuggor som vi inte alltid vill erkänna.