Ökar vidskepligt beteende vår chans till överlevnad?
Vidskepelse är faktiskt bara en bieffekt av vår inlärningsförmåga. Vilken levande varelse som helst som är förmögen att koppla ihop faktum och händelser kan till viss grad uppvisa vidskepligt beteende.
I enlighet med Rotter (1966) så innebär det att man har en tro eller förväntan på utvändig kontroll om man tror att resultatet av någonting är bortom sin kontroll (oförutsägbart: öde, utomstående krafter, tur…). Vissa säger att vidskepligt beteende korresponderar med okontrollerbara situationer. Med det sagt vet vi alla att det är omöjligt att kontrollera allt runtomkring oss.
Som människor har vi utvecklats och lagt oss till med förmågor som hjälper oss att överleva i världen. Det är en värld som är rätt oförutsägbar. Och det är därför som vi alla har en känsla av, eller tro som får oss att känna att vi kontrollerar våra liv.
Vidskepelse som verktyg för anpassning
Att knacka i trä, hålla tummen eller inte gå under en stege fungerar på samma sätt som godis för ett barn. Åtminstone enligt din hjärna. Trots allt älskar alla små barn godis. Och folk använder det som en förstärkning hela tiden utan att egentligen förstå hur det fungerar. Nåväl, samma sak inträffar även med vidskepliga ritualer.
Många människor har amuletter eller ritualer de använder för att hjälpa dem att prestera bättre i vissa sammanhang. Dessa saker kan få dem att öka motivationen eller höja självförtroendet.
Personligt vidskepligt tänkande är en tendens att tänka på ett sätt som förbereder dig för att försvara dig själv från besvikelse, hjärtesorg och missnöje. Den här sortens tänkande är också en del av vad Epstein (1988) definierade som konstruktivt tänkande.
Tron på sig själv är absolut grundläggande. Det innebär att vilken faktor som som helst, oavsett hur irrationell den är, kan öka dina chanser till överlevnad. Mer specifikt, det innebär att påståendet att vidskepelse kan vara anpassningsbart faktiskt är sant ibland.
Experimentering med vidskepligt beteende
I följande två experiment fick man deltagarna att tro att deras beteende var förstärkt. Men i Koichi Onos undersökning kommer det vidskepliga beteendet inte helt och hållet från en slumpmässig förstärkning. Helena Matutes experiment bekräftar i sin tur teorin om att det är känslan av brist på kontroll som får människor att bete sig vidskepligt.
Poängexperimentet (Koich Ono, 1987)
Inspirerad av Skinners undersökning med duvor, använde Koichi Ono sig av experiment rum med tre handtag och en panel. Panelen registrerade hur många poäng deltagarna hade. De tjugo deltagare försökte få så många poäng som möjligt. Han gav dem dock ingen speciell uppgift att utföra.
Han programmerade apparaterna att dela ut förstärkning/uppmuntran (poäng på panelen) då och då. Men den var automatisk. Vad blev då resultatet? Många deltagare visade på vidskepligt beteende när de gjorde någonting och en poäng kom upp som följd. En av dem hoppade till och trodde att det var så de fick poäng.
Ljudexperimentet (Helena Matute, 1993)
Matute gjorde det här experimentet genom att använda en negativ stimulans på en dator. I det här fallet var det ett irriterande ljud programmerat att sätta igång efter en viss tid. Hon delade in deltagarna i två grupper.
Till den första gruppen sa hon att de skulle försöka stänga av ljudet genom att använda datorns tangentbord. Till deltagarna i den andra gruppen sa hon att det inte spelade någon roll vad de gjorde, de skulle inte lyckas kontrollera ljudet.
Resultaten var väldigt olika. Människorna i den första gruppen etablerade ett beteendemässigt mönster när de tryckte på tangenterna. Dessa människor utvecklade en illusion av kontroll, och det ledde till att de betedde sig vidskepligt.
De trodde faktiskt att om de tryckte på vissa knappar så skulle de kunna kontrollera ljudet. Å andra sidan gjorde inte den andra gruppen någonting, precis som hon bad dem.
Illusion som ett skydd
Våra hjärnor utgörs av ett nät av kopplingar som försöker koppla ihop saker och ting. Vi kopplar ihop ord, platser, känslor, händelser osv. När någon av misstag ser sitt beteende som en möjlig orsak, innebär det att deras hjärna har tagits över av “illusionen av kontroll”. När detta inträffar på ett generellt plan, genom att tro att orsaken eller roten beror på externa krafter, kan vi kalla fenomenet en “illusion om kausalitet”.
Herstein (1966) menade att det inte är särskilt troligt att det här beteendet kommer sig enbart av en olycklig förstärkning. Enligt honom betydde det att om något leder till att någon beter sig vidskepligt åtminstone en gång, kan det befästas på grund av slumpmässig eller olycklig förstärkning.
Det finns många samhällen som utför ritualer såsom regndans eller mänskliga offer. Låt oss stanna upp och tänka över detta ett slag. Kan dessa utövningar komma sig av enbart olycklig förstärkning av individuellt beteende, eller är dem ett sätt att öka våra chanser till överlevnad?