Våra förfäders känslomässiga arv

· 11 april, 2017

Vårt känslomässiga arv är en avgörande faktor eftersom det är omedgörligt och påtvingande. Ibland begår vi misstaget att tro att vår berättelse började när vi grät för första gången. Att tro detta är ett misstag eftersom vi, precis som att vi är frukten av föreningen av ett ägg och en spermie, även är produkten av en blandning. En blandning av önskningar, fantasier, rädslor och hela sammansättningar av känslor och uppfattningar. Dessa blandades samman för att ge upphov till ett nytt liv.

I dagsläget har konceptet ”familjeroman” börjat användas. Från ögonblicket när en person föds börjar denne skriva en berättelse med sina handlingar. Om berättelserna från alla familjemedlemmar observeras kommer du finna essentiella sammanträffanden och gemensamma nämnare. Det skulle verka som att varje individ var ett kapitel i en större berättelse, som skrevs över olika generationer.

”Sanning utan kärlek gör ont. Sanning utan kärlek läker.”

-Anonym-

Denna situation porträtterades vackert i boken Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Han visar hur samma misstag upprepas över diverse generationer. Detta sker tills misstaget blir en verklighet som slutar med en hel ätt. Det som främst ärvs från tidigare generationer är mardrömmar, trauman och obearbetade upplevelser.

Arv som går genom generationer

Processen med överföring mellan generationer är undermedveten. Vanligtvis finns det dolda eller förvirrande situationer som genererar skam eller rädsla. Ättlingarna till någon som drabbats av obehandlade trauman bär vikten av denna brist på upplösning. De känner närvaron av ”något konstigt” som graviterar som en vikt, men som inte riktigt kan definieras.

Ledsen flicka

En sexuellt utnyttjad mormor kan till exempel överföra effekterna av sitt trauma, men inte dess innehåll. Kanske kommer till och med hennes barn, barnbarn eller barnbarnsbarn känna ekot av en viss intolerans mot sexualitet, känna en invärtes misstro mot det andra könet eller uppleva en känsla av hopplöshet som inte riktigt tar form.

Detta känslomässiga arv kan visa sig i form av en sjukdom. Den franska psykoanalytikern Francoise Dolto bekräftar att ”den första generationen är tyst, den andra generationen bär den inom sina kroppar”.

Precis som att ett ”kollektivt undermedvetet” är något erkänt så finns det även ett ”familjemässigt undermedvetet”. Inom detta undermedvetna finns alla dessa tysta upplevelser; upplevelser som på något sätt har tystats eftersom de utgör ett tabu. Dessa kan inkludera självmord, aborter, mentalsjukdomar, mord, bankrutter, övergrepp etc. Traumat tenderar att upprepa sig i nästa generation tills det finner ett sätt att nå medvetenhet och lösa sig självt.

Maskros i glasbubbla

Fysiska och känslomässiga obehag som till synes saknar förklaring kan vara ett kall att uppmärksamma dessa hemligheter eller tysta sanningar. Dessa kanske som sagt inte ligger i ens eget liv, utan i ett förfäders liv.

Vägen till att förstå ditt känslomässiga arv

Det är naturligt att personer reagerar på en traumatisk upplevelse med att försöka glömma. Kanske är minnet för smärtsamt. Kanske tror de att de inte kommer kunna genomlida och höja sig över det. Eller kanske äventyrar situationen deras värdighet, vilket kan vara fallet vid sexuellt utnyttjande. Det är därför det översätts till skam, trots att man är offret. Eller helt enkelt att man vill undvika att bli dömd av andra. Det är därför händelsen eller faktumet begravs, och det anses vara bra om det inte förs på tal igen.

Denna typ av glömska är konstgjord. I verkligheten har inget glömts. Minnet har bara undertryckts, och allt som undertrycks kommer återvända på ett eller annat sätt. Det är mest troligt att det kommer återvända via upprepning.

Det betyder att en familj som drabbas av ett självmord löper högre risk att drabbas av det i nästa generation, på grund av detta känslomässiga arv. Om situationen inte tacklades och accepterades inledningsvis så kommer den förbli i bakgrunden likt ett spöke. Men till slut kommer den visa sig. Samma sak gäller för alla typer av trauman.

Gammal dagbok

Från förståelse till acceptans

Alla har vi lärt oss mycket om våra förfäder. De arv de har testamenterat till oss är mycket större än vad vi kan tro. Ibland sårar våra förfäder oss, och vi vet inte ens varför.

Det kan stå klart att vi kommer från en familj som genomgått många skiftningar, men vi kanske inte vet vad vår roll är i den saga som vi är ett kapitel av. Det är troligt att vi har blivit tilldelade denna roll utan att vi ens insett det. Vi måste föreviga, upprepa, skydda, förneka eller täcka spåren av de händelser som blivit hemligheter.

All information vi kan samla om våra förfäder är det bästa arvet vi kan få. Att veta varifrån vi kommer, vilka dessa personer vi inte kommer få träffa var, men som utgör en del av vår uppkomst. Det är en fascinerande väg, och du löper ingen risk att gå vilse på den. Genom att ge oss ut på den kommer vi ta ett viktigt steg mot att nå en djup förståelse. Vi kommer komma mycket närmre förståelse av vår sanna roll i världen.