Att avslöja psykologiska övergrepp: min berättelse

· 10 juni, 2018

För några år sedan hade jag chansen att leva med personer som var mycket yngre än mig. Om jag inte tagit beslutet att börja plugga igen hade jag kanske aldrig träffat dem. Deras åldrar var någonstans mellan min generation och mina barns generation. Något med framförallt tjejerna fångade mitt öga: de levde sig helt in i relationer med psykologiska övergrepp utan att vara medvetna om det.

Är det allt deras framtid har att erbjuda?

De berättade för mig hur de hamnade i argumentationer och ”gräl” med sina pojkvänner. Det lät alltid på samma sätt. Till att börja med förklarade de anledningen till sin ilska, hur de hade nått bristningsgränsen, men i slutänden kände de skuld eller ansvar.

Något i linje med ”jag har blir väldigt lätt arg”, ”han gjorde egentligen inget fel…”

Sanningen är att berättelserna fick mig att rysa. Det var saker en tjej aldrig borde acceptera. Dessa tjejer hittade på ursäkter för alla dåliga handlingar, trots att de inte höll med om hur de behandlades. Om de tänkte på saken objektivt är jag säker på att de också skulle motsätta sig de rättfärdiganden de nu klamrade sig fast vid.

Vissa morgnar såg jag dem komma med en sorglig utstrålning. Under rasten berättade de för oss vad som hänt tills allt på insidan flödade ut. Det var så uppenbart. Detta var inte en förälskad flicka. Det var någon i ett beroende och giftigt förhållande, ett som var fyllt med psykologiska övergrepp.

Och jag frågade mig själv, kan vi inte göra något för att varna dem? Måste vi alla se och uppleva det fasansfulla lidandet för att verkligen se det? Det är vad denna artikel är till för, för dem som kan finna den användbart.

Här kommer vittnesmålet från en tjej. En vän som långsamt föll ned i klorna av psykologiska övergrepp utan att ens inse det, tills det nästan var för sent.

Ett verkligt fall med psykologiska övergrepp

Psykologisk misshandel

Jag lät mig charmas av ett spöke i ett fint, vitt lakan. Han var äldre och mer erfaren. Jag såg det inte, jag insåg det inte. På den tiden kände vi inte till psykologiska övergrepp. Dessvärre lyckades jag inte öppna mina ögon och se sanningen förrän det var för sent.

Jag ville bara känna mig som mig själv och uppleva en perfekt barndom genom min son. Den perfekta barndom jag trodde var möjlig i min uppfattning av den ”lyckliga familj” jag alltid längtat efter.

När jag blev gravid började hans sanna jag visa sig. Han började behandla mig illa, skrika, förolämpa och bråka med mig om allt. Han fick mig att känna mig underlägsen och inkapabel att göra något. Vem var jag utan honom?

Allt blev värre efter att jag fått min son

När min lilla pojke var liten blev saker och ting värre. Han attackerade mig till och med när jag hade bebisen i mina armar. Från och med då försökte jag undvika gräl så mycket jag kunde.

Jag sprang från explosioner av ilska, lät mig övertygas av ett simpel ”jag är ledsen”. De började ske mer och mer. Jag fångades i fällan som är psykologiska övergrepp. Oftast kände jag mig ansvarig för det. Var jag, med mitt dåliga humör, den skyldige?

Han slutade jobba och hjälpa till i huset. Om han hade en öl blev han till Djävulen själv. Han misshandlade mig verbalt, slog och hade sönder allt inom räckhåll. Men jag behöll det där vackra målet i mitt sinne: en lycklig familj. Varje par grälar, intalade jag mig själv.

När han bråkade med mig så undvek jag honom. Det var otänkbart att jag i mitt eget hem skulle behöva uppleva skriken och förolämpningarna från mina föräldrars hus. Det värsta var den destruktiva attityden. Den läker inte, den blir bara djupare varje dag.

Han började behandla vår son illa när han var tre år gammal; han förolämpade honom precis som han gjorde med mig. Vår son var ett enkelt byte för allt hat han hade inom sig. Hat. Varför? Det lär jag aldrig veta. Men jag vet att han alltid försökte ha ett offer i närheten. Det var tydligt att vi var olyckliga.

Mina vänner var vitala för att öppna mina ögon

Långsamt breddes mina sociala kretsar. Jag skaffade nya vänner, trots att jag redan var nästintill en eremit. Och jag såg – jag började se och hjälptes att se – att dessa gräl inte var normala. Han höll på att förstöra min självkänsla.

Jag slavade både i och utanför huset för att försöka få hem pengar. På sommaren flydde jag till mina vänner i några timmar efter att ha serverat i 9-10 timmar. Jag fann lite tröst i ömma ord av stöd och tillgivenhet. Men när vintern kom gick jag tillbaka till mitt fängelse.

Med varje dag som gick kändes drömmen om en lycklig familj längre och längre bort.

Stöd från vänner

Min son var tre år gammal och det var två sedan jag verkligen såg mig själv i spegeln. Jag förlorade allt intresse av att fixa till mig eller se vacker ut. Till vilken nytta? Jag var ful och trött.

Jag kände mig gammal vid 30. Han skrek och förminskade mig konstant de få gånger vi gick ut. Inget av vad jag gjorde var okej eller rätt. Mina ögon grumlades av sorg, precis som moln till havs under en månlös natt.

Jag tog detta som ett varningstecken. Detta var inte planen.

Att vara medveten om det gjorde bara ångesten värre

Jag började känna att livet jag valt var mitt ansvar, att det var mitt fel. Och jag ljög om vårt förhållande för alla. Jag hittade konstant på ursäkter tills jag lyckades övertyga alla om att mitt håravfall var ett hormonproblem.

En dag gick något sönder och min kropp sade till sinnet att det var nog nu. Jag fick en panikattack som tog mig rakt till dödsrikets portar. Långsamt kände jag hur min kropp slutade fungera. Först förlorade jag känseln i mina fingrar, sedan mina händer och fötter. Och därefter ansiktet, tungan, armarna, benen… Och min andning blev oregelbunden.

Jag skulle inte önska någon detta. Att se sin kropp sluta fungera sakta men säkert. Mina vänner tog mig till sjukhuset och jag stannade där över natten för att observeras. Han åkte hem med vårt barn. Läkaren i denna lilla stad var inte bara min vän, utan även psykiatriker. Han rekommenderade att jag skulle bo hos en vän under resten av veckan för att få frid och återhämta mig.

Jag lärde mig att säga ”nej”

Det var så jag påbörjade min återhämtning, som varade i fem dagar tills jag återvände hem. Där var han, på verandan. Jag gick uppför trappan och kramade honom. ”Jag är tillbaka, och jag mår så mycket bättre,” sade jag. Han stötte bort mig med en knuff som fick mig att tappa balansen.

Han började skrika på mig, men jag kommer inte ihåg hans ord. Plötsligt kunde jag inte höra honom längre. Jag kunde bara se hur hans skrik, knuffar och våldet i hans gester och röst skrämde mig.

Jag var rädd, för mig och mitt barn, och för vännen som kom till huset med mig. ”Fly!” var det enda jag kunde tänka. Men jag kunde inte gå utan min 5-åriga pojke, för jag var rädd att han skulle såra honom bara för att såra mig. Det var vad jag tänkte, att han kunde göra det för att hämnas på mig. Men jag hade inte gjort något!

Vi var skräckslagna när vi gick, med gåshud på armarna. Ingen sade ett ord under resan till mitt väns hus. När vi kom dit var vi tysta. Några minuter senare kom han. Jag gick ut på balkongen och såg honom där nere.

Gråtande kvinna

Återigen sade han att han var ledsen

Men vet du vad? Det var redan för sent. Ett ord kom ut ur min mun, ur djupen av min själ. NEJ! Jag klarar inte av det längre. Jag är färdig med dig!” Jag hade tagit beslutet att ta mig ut ur buren som var hans psykologiska misshandel.

Jag önskade honom lycka i ensamhet eftersom han inte verkade vara det med mig, och jag sade även att jag älskade honom väldigt mycket. Som ett resultat av separationen var allt han gjorde att ringa mig med dödshot. Han har hotat mig om att han kommer få sin hämnd.

Nu vill vi inte träffa honom. Han skadar oss när han är här. Han drar ned oss båda med honom, jag och min son. Att ha avstånd är det enda sättet för mig att få vad jag behöver: frid för mig och framförallt min son.

Jag kommer inte låta någon såra och utsätta honom för psykologiska övergrepp. Det är min plikt som mamma att lära honom att aldrig blanda ihop kärlek och förödmjukelse.

för om någon älskar dig kommer denne inte tortera dig psykologiskt.