Reflektionen av våra egna lögner

Beslut tagna av sinnet eller hjärtat, oavsett om de är våra egna lögner eller sanningen. Detta är en evig dualitet som genomsyrar våra liv och vårt tänkande. Det har anor från grekisk filosofi och några av dess stora figurer, såsom Aristoteles. Denna filosofs bidrag till det grekiska tänkandet har gett honom titeln “Filosofen”.

Men han kan även vara känd som “Forskaren”, för Aristoteles etablerade den första solida grunden för vetenskap: att finna sanningen genom observation och experimentering, och inte baserat på abstrakt tänkande.

Aristoteles ansåg att hjärtat snarare än hjärnan var det viktigaste organet i den mänskliga kroppen. För honom var det hjärtat, inte hjärnan, som dirigerade sinnen och rörelser. Det var därmed platsen som sammanfogade information vi mottog från omgivningen och där svaret på det universum som ligger på andra sidan vår hud föds.

Aristoteles anledningar till att se på hjärtat som den principiella mitten av vårt beteende var mångfaldiga. Baserat på hans skrifter kan vi nämna följande anledningar: hjärtat ockuperar en central position i kroppen och är känsligt för känslor.

Dessutom hävdade Aristoteles att hjärtat slår snabbare som svar på vissa känslor, medan hjärnan inte gör något.

De som bedrar sig själva är bra på att bedra andra

Självbedrägeri är ett vanligt kännetecken hos människor. Vår hjärna vet vad som sker, men aktiverar ett antal mekanismer som skapar en parallell verklighet full av lögner, som vi i slutänden tror så mycket på att vi upprepar och jobbar i linje med.

I en studie som publicerades i tidskriften Plos One slog man fast att personer som bedrar sig själva är bäst på att bedra andra. Denna studie utfördes av diverse brittiska universitet (University of Newcastle, Queen Mary London, Exeter och University College London).

Gruppen av studenter träffades och ombads utvärdera varandra och sig själva med ett betyg. Forskarna fann att personer som gett sig själva högre betyg utvärderades bättre av andra, oavsett deras faktiska prestationsförmåga. Sex veckor senare upprepades experimentet och gav samma resultat.

Kan våra egna lögner vara fördelaktiga?

Enligt Robert Kurzban – evolutionspsykolog vid University of Pennsylvania och författare av boken Why Everyone (Else) is a Hypocrite – kanske det inte är lika dåligt att lura oss själva som vi kanske tror, speciellt för sociala varelser som människor. Kanske fyller lögnerna vi säger ibland en funktion…

Robert Kurzban har två grundläggande idéer. Å ena sidan är det lätt att förstå att vi tror på många motsägande saker – från det vanliga till uppfattningen av moral – eftersom sinnet består av olika delar eller moduler. Å andra sidan finns det en värld där ute, men vår hjärna är besluten att tolka vår upplevelse. Vi har ingen tillgång till verkligheten bortsett från vad vår hjärna tolkar av den.

Enligt Kurzban är människor utvecklade varelser, och evolution är en tävlingsinriktad process. Vi har utvecklats för att tävla med vad som omger oss och har lärt oss att bedra och bygga upp lögner. Denna tävlingsinriktning är delvis baserad på att försöka övertyga andra om att saker inte är sanna.

Det finns olika sätt att bedra sig själv genom att säga lögner, men frågan vi måste ställa oss är: “Är jag den som lurar mig själv?” eller “Har jag bara fel på ett intressant sätt?” Att ha falska övertygelser kan även vara användbart för att övertyga andra om att tro på något som intresserar oss och ger oss ett övertag.