Stress i barndomen förändrar hjärnans belöningssystem

Varje barns uppväxt ska vara fri från alla former av lidande. Men så ser verkligheten tyvärr inte alltid ut. Faktum är att tidiga upplevelser av allvarlig stress är orsaken till många framtida problem, som till exempel missbruk.

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 02 maj, 2023

Ingen är omedveten om effekterna av stress i barndomen, inklusive barnen själva. Självklart skulle vi önska att alla barn var immuna mot alla negativa och utmanande upplevelser. Men problem, oro och till och med ångest utgör normala dimensioner som varje barn måste möta någon gång i livet. De är nämligen en del av deras psykosociala utveckling.

Med detta menar vi att det finns upplevelser som, även om de är utmanande, är en del av vardagen i barndomen. Ett exempel kan vara att hantera dåliga betyg, problem med en klasskamrat i skolan eller till och med svartsjuka mellan syskon. Denna dynamik genererar vanliga hinder som varje barn måste hantera.

Något som dock ingen person ska behöva uppleva är känslan av fysiska och/eller känslomässiga hot. Faktum är att en tidig upplevelse av hjärtesorg, ensamhet eller våld i någon form, är något som i sig går emot naturen. Men dessa saker händer och det finns oändliga sätt på vilka barndomen kränks. Detta lämnar djupa ärr.

Stress i barndomen och belöningsbearbetning

Att barn känner sig stressade emellanåt är normalt och en del av vardagen. Om vi som vuxna kan erbjuda dem strategier för att hantera dessa stunder av svårigheter, rädsla eller frustration, kommer de kunna hantera liknande situationer mer framgångsrikt i framtiden. Med det sagt uppstår problem när barn drabbas av kronisk stress.

Faktum är att ihållande stress i barndomen har allvarliga effekter på varje barns fysiska och mentala hälsa. Personliga scenarier som att växa upp i en situation av övergivenhet, känslomässig deprivation eller som ett offer för övergrepp förändrar hjärnans utveckling. Rockefeller University i New York i USA har genomfört en forskningsstudie som belyser effekten av stress på amygdala, prefrontala cortex och hippocampus.

Dessa områden främjar processer som emotionell reglering och goda kognitiva färdigheter som uppmärksamhet, reflektion och problemlösning. En nyligen genomförd undersökning har gett mer aktuell och mycket relevant information. Den visar att stress i barndomen förändrar hjärnans belöningssystem. Denna funktion har en allvarlig effekt på många områden.

Förändringar i motivation

En nyckeldimension för att utveckla potential är motivation. Vi sätter upp mål för oss själva att arbeta för, drömmer om mål som exalterar oss och utformar strategier för att övervinna svårigheter. Det tidigare nämnda arbetet, som utfördes i samarbete med olika universitet som Princeton och Pittsburgh i USA, belyser hur stress i barndomen minskar motiverat beteende.

Dessa negativa upplevelser förändrar hjärnans neurokemi och därmed den optimala utvecklingen av vissa områden.

Kopplat till hjärnans belöningssystem orkestrerar nucleus accumbens och ventrala tegmentområdet också vårt målriktade beteende. Att växa upp i en dysfunktionell familj kan göra att denna egenskap förändras.

Ökad risk för humörstörningar

Belöningskretsar mognar under barndomen och tonåren. Det är faktiskt inte förrän vid 20 eller 21 års ålder som denna mognad är fullbordad. Detta samtidigt som de prefrontala områdena mognar. Barndomsstress stör dock denna process. Det har betydande effekter på den psyko-emotionella nivån.

I dessa fall minskar inte bara barnens motiverade beteende, utan även deras njutningskänslor förändras. Följaktligen kommer det en tid då det är svårt för dem att njuta av upplevelser som vanligtvis är givande för alla andra. Hobbyerna varar inte länge, de har svårt att behålla intresset inom nästan vilket område som helst, och deras mål eller projekt slutar vara spännande efter bara några dagar.

Dessutom kommer och går deras sociala relationer efter behov, inte tillgivenhet. Detta beror på att det inte är lätt för dem att utveckla givande känslomässiga band eftersom de hela tiden känner sig rädda och osäkra. De känner sig också ointresserade. Dessa förändringar i hjärnans belöningssystem och svårigheten att njuta eller känna sig motiverad förekommer ofta tillsammans med ångest- och depressionsstörningar.

Ökad risk för missbruk

Belöningssystemet är tänkt att göra det lättare för oss att upprepa beteenden eller strategier som vi får förstärkning för. Vi utför dem eftersom dessa handlingar ger oss en fördel, välbefinnande eller känslor av njutning, tack vare dopamin. Lyckligtvis förstår vi nu bättre hur och varför stress i barndomen ökar risken för att dessa barn kommer att uppvisa någon form av missbruk i framtiden.

Människor som har drabbats av motgångar i barndomen visar mindre reglering av impulser och förmåga till reflektion. Till detta kommer behovet av att uppleva nya och intensiva förnimmelser. Dessutom ligger dessa individers förmåga att känna njutning under den genomsnittliga tröskeln.

Detta får dem att söka sig till situationer med hög effekt som ger dem en högre topp av dopaminförstärkning. Till exempel erbjuder missbruk upplevelsen av att “känna något”, i form av intensiva men korta känslor av välbefinnande. Det mildrar också deras stress och ångest. Att inte ha utvecklat funktionella hanteringsfärdigheter för att lindra obehag ökar faktiskt risken för att personen vänder sig till missbruk.

Vad kan göras åt stress i barndomen?

Det finns många unga som visar den här typen av beteendemönster. En stressig barndom utlöser ofta låg motivation, ångeststörningar, depression och beteendestörningar eller drogberoende. Vad kan göras?

I själva verket borde skyddet av barn vara en viktig pelare i alla utvecklade samhällen. Att upptäcka den dysfunktionella familjen eller det försummade eller misshandlade barnet är något som måste fastställas i skolan som ett protokoll. Men om dessa situationer redan har inträffat och en tonåring eller ung vuxen redan upplever beteendeproblem och psykiska problem, måste vi agera.

Ju tidigare vi ingriper, desto snabbare kan vi förhindra att andra allvarligare omständigheter inträffar. Psykologiskt och socialt stöd, utöver familjerådgivning, kan hjälpa i dessa fall. Det är också värt att komma ihåg orden från den franske neurologen och etologen Boris Cyrulnik. Han menade att inget barn är dömt av sitt förflutna. Han sade: “En person bör aldrig bedömas efter hans eller hennes trauma”. Förändring är alltid möjlig, och lycka är en realitet som varje människa förtjänar.