Terapiavslut – att tackla det och hantera framtida återfall
Varje förlust, farväl eller avslut i våra liv fyller oss med ovisshet och rädsla för vad som kommer ske i framtiden. Detta är framförallt sant om vi har förlitat oss mycket på personen eller situationen ifråga. Vi kan inte längre lita på dennes stöd, och detta är framförallt fallet vid terapiavslut.
I fall som dessa, när målen som inledningsvis slogs fast i terapin har nåtts, ställs vi inför slutet på terapin. Med detta kan vi uppleva rädsla för återfall och att inte kunna möta världen utan säkerheten som det psykologiska stödet tillhandahåller.
Dessa rädslor är väldigt vanliga, och för att garantera framgång efter ett framgångsrikt terapiavslut måste patienten hantera dem innan mötena avslutas. Det finns flera tekniker och syften för detta, och alla är framtagna för att hantera dessa rädslor. Dessa är de huvudsakliga målen:
- Hjälpa patienten att vara stolt över förändringarna som gjorts under den terapeutiska processen.
- Skapa “säkerhetsmekanismer” som kan möjliggöra tackling av möjliga återfall och kriser.
- Möjliggöra övergången från ett liv med terapi till ett liv utan den.
Även om det kan verka simpelt så skiljer sig alla patienter och terapeutiska processer. Du måste analysera varje fall individuellt. I denna artikel kommer vi på ett generellt sätt tala om hur man hjälper patienter att hantera ett terapiavslut framgångsrikt.
Patienten kommer vara sin egen bästa terapeut
När en patient har ett möte med en psykolog sker detta ofta med förväntningen att psykologen kommer lösa personens problem. Detta sker vanligtvis eftersom vi är vana vid ett medicinskt scenario. Läkaren skriver ut en extern lösning som vanligtvis inte inkluderar någon specifik förändring i våra liv; åtminstone inte bortom att ta ett piller då och då.
Men många inser inte att en bra psykolog inte jobbar så. I psykologiska behandlingar är målet att patienten blir sin egen terapeut. Hon börjar i en underlägsen och förväntande roll mot psykologen, men hoppet är att hon i slutänden bemästrar och effektivt använder verktygen som terapeuten tillhandahåller.
Det betyder dock inte att patienten ifråga är kvalificerad att ta hand om eller ge råd åt andra efter att hon är behandlad; snarare har hon blivit en expert på sig själv och sina egna problem. Efter avslutad behandling kan hon använda det hon lärt sig på sig själv, utan behov för kontinuerlig psykologisk uppsyn eller sällskap.
Reflektera över vad du lärt dig
Det är väldigt viktigt att psykologen förmedlar detta budskap väldigt tydligt till sina patienter. Vi måste underrätta dem om att patienterna själva är deltagarna och de huvudsakliga förvaltarna av förändringar i sina liv.
Vi som psykologer kan endast hjälpa dem att uppnå välmående genom att försöka förbättra deras förmågor med väldigt specifika verktyg. Bortom denna punkt är det patienterna själva som måste använda verktygen och skörda resultaten. Det är de som har tagit sig dit de är idag.
När man ställs inför ett terapiavslut är det vanligtvis positivt att be patienten att reflektera över vad denna lärt sig. Det kan vara hjälpsamt att skriva ett brev till ens forna jag – till personen som sökte psykologisk hjälp för att tackla ett problem som hon nu har övervunnit eller lärt sig att hantera.
Detta kommer hjälpa henne att anförskaffa och internalisera ett annorlunda perspektiv på vad som hon är kapabel att göra. Det kommer dessutom ge henne verktygen som krävs för att tackla eventuella återfall i framtiden.
“Säkerhetsmekanismerna” är vitala för möjliga återfall
“Säkerhetsmekanismerna” är resurser som patienter måste ha tillgång till för att kunna tackla möjliga återfall. Dessa mekanismer inkluderar förklaringen av deras problem i början av terapin och normaliseringen av “svackorna” som ytterligare en del av hela processen.
Vid början av alla terapeutiska processer bör terapeuten utforska bakgrunden och konsekvenserna hos alla problem som patienten söker terapi för. Denna analys bör inkludera situationer eller personer som orsakar uppkomsten av problemet. Den bör även inkludera känslorna som får det att uppstå.
Denna information är väldigt viktig för att utföra en skräddarsydd och framgångsrik behandling. Den är dock även väldigt viktigt för terapiavslut, eftersom den kan innehålla värdefulla ledtrådar till möjliga återfall.
Låt oss tänka på det faktum att återfall nästan alltid inträffar under tydliga omständigheter. Nyckeln till dessa omständigheter är lika viktigt som de personliga nycklarna när det kommer till att behandla och förutse beteenden. Och om vi identifierar situationer där problem kan uppstå kommer vi vara bättre förberedda på att hantera dem.
Att vara beredd på möjliga återfall efter ett terapiavslut
Djup kunskap om problemet är inte bara viktigt för att kunna förutse potentiella återfall, utan ger oss även nödvändiga ledtrådar för att hantera dem. Att analysera problemet ur ett globalt och personligt perspektiv kommer vi därför veta när det kan uppstå.
Vi kommer även veta vilka resurser vi kan använda i alla situationer. På så sätt kan psykologer lära sina patienter “säkerhetsmekanismerna” som kommer hjälpa dem att komma över varje grop i vägen.
Vi måste tydliggöra för patienterna att det är de som har kontroll över sina problem. Om återfall sker är det bara de själva som kan omdefiniera det som ett simpelt fall.
Skillnaden mellan de båda termerna slås fast av mängden kontroll vi axlar angående problemet vi sökte hjälp för. En annan influerande faktor är tankarna som uppstår när problemet kommer tillbaka upp till ytan. Låt oss ta ett enkelt exempel:
Att hoppa över en dag av vår diet betyder inte att vi förlorat all ansträngning vi redan investerat i den eller de framgångar vi gjort. Det är upp till oss att besluta huruvida vi ska fortsätta eller gå tillbaka till våra gamla vanor.
Under återfall i terapin kan vi ta samma beslut. Vi kan bestämma om vi ska ge upp eller resa oss och se det som ytterligare ett litet fall på vägen.
Hur man förbereder sig på ett terapiavslut efter en längre process
Något annat som kan hindra ett terapiavslut är längden på terapin. Ju längre processen, desto mer obehag, rädsla och svårighet kommer patienten känna. I dessa fall rör det sig inte om rädsla för möjliga återfall, utan snarare om att leva utan psykologisk översikt. Detta sker utan någon som justerar, ser över och validerar framgången.
Detta kan bero på relationen med psykologen och all tillgivenhet, vänskap och beroende som kan ha utvecklats. Om så är fallet och den terapeutiska processen kommer bli utdragen, måste psykologen hålla avstånd till patienten. Han är inte patientens vän och kommer inte alltid finnas vid dennes sida.
Denna process kan vara komplicerad när patienten inte har bra socialt stöd. Ibland börjar psykologen axla denna roll i patientens liv, även om han inte hade det som avsikt. I det fallet är ett av de terapeutiska målen innan ett terapiavslut att patienten berikar sitt sociala nätverk så mycket som möjligt.
Om individen inte redan har ett sådant nätverk måste denne utveckla ett nytt för att kunna ventilera eller dela med sig av sina problem.
I slutänden är det vi vill att det ska finnas en överenskommelse mellan patient och terapeut när behandlingen leder mot sitt slut. Båda måste vara överens om vad som uppnåtts under mötena. Patienten måste även veta hur denne ska tackla livet utanför terapin.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Pfanzagl, J., & Luce, R. D. (1962). Individual Choice Behavior. Econometrica. https://doi.org/10.2307/1911299
Humphreys, L. G., & Torgerson, W. (1965). Psychological Bulletin. American Psychologist. https://doi.org/10.1037/h0021468
De Silva, P. (2010). Behavior Therapy. In Encyclopedia of Stress. https://doi.org/10.1016/B978-012373947-6.00051-9
Van Den Bos, K. (2009). Making sense of life: The existential self trying to deal with personal uncertainty. Psychological Inquiry. https://doi.org/10.1080/10478400903333411
Scheier, M. F., & Carver, C. S. (1992). Effects of optimism on psychological and physical well-being: Theoretical overview and empirical update. Cognitive Therapy and Research. https://doi.org/10.1007/BF01173489