Termen normalisering: vad innebär den egentligen?

I vårt moderna samhälle finns en utbredd vilja att försöka normalisera vissa beteenden, känslor och andra tendenser. Men vad hänvisar termen normalisering egentligen till?

Har du någonsin hört att man gjort en normalisering gällande angående psykiska sjukdomar, sexualitet, emotionalitet eller könsroller? På senare tid har olika normaliseringsprocesser gett många grupper av människor synlighet efter att de har uppvisat en önskan om att inte längre vara socialt uteslutna. Termen “normalisering” är dock en term som inte alltid använts inom sociologin.

I den här artikeln hittar du en kort sammanfattning av vad normalisering är, dess ursprung, dess tillämpning och hur det fått samhället att ifrågasätta vad som faktiskt är normalt. Liksom många andra får denna term nya definitioner varje dag. Vi kan dock säga att dess grundvalar är väletablerade.

Varifrån kommer termen ”normalisering”?

Du kanske har läst detta ord i flera olika forum under senare tid, särskilt inom ramen för social förändring. Filosofen Michel Foucault är den som myntade termen normalisering i dess kontemporära form och betydelse. Innan han applicerade det inom sociologifältet var det en statistisk term som hänvisade till den matematiska processen genom vilken en uppsättning data överensstämmer med en normalfördelning.

Foucault använde denna term för att kritisera etablerad makt, eftersom denna associerar det ”normala” (och därför vad som är acceptabelt och önskvärt) med en etablerad norm. Denna reglering, menade han, är dock ett sätt att kontrollera grupper och inte enbart en samling av gemensamma normer i samhället.

Vad betyder termen “normalisering” egentligen?

För att svara på vad termen normalisering innebär bör du komma ihåg att det hänvisar till en process där ett specifikt beteende anses som normalt; det vill säga det ligger inom normen för en grupp människor. Foucault postulerade i sin bok Övervakning och straff att ett beteende blir “normalt” när det uppfyller två villkor:

• När individer idealiserar det. Detta händer, för det första, då människor upplever att beteendet har ett inneboende värde. Och för det andra när de anser att det är ett mål som de måste uppnå under livet. Ett exempel på detta är äktenskapet. Tänk en stund på detta. I samhället har det länge varit en idealisk situation att förvärva ett undertecknat engagemang från någon.
• När systemet belönar individen för att uppfylla det. Enligt det föregående exemplet innebär det att giftermålet för med sig en rad fördelar, till exempel arbetstillstånd eller till och med en ny nationalitet.

I grund och botten accepterar, eftersöker och organiserar massorna det som de anser normalt i enlighet med deras kulturella ramverk.

Normalisering i de nya generationerna

Det är relativt säkert att påstå att den ekonomiska krisen 2008 och förändringar i familjemodellen varit oerhört avgörande för utvecklingen av det kollektiva tänkandet. Som ett resultat kritiserar nästan alla filosofiska diskurser redan etablerade normer på ett eller annat sätt. Därtill, i ett samhälle som präglas av individualism, mångfald och ständig förändring, är ”normalt” en idé som ständigt blir alltmer suddig.

Det är ingen hemlighet att nya generationer ligger i framkant gällande dessa tankar, och omfamnat dessa förändringar. Detta har gjort termen ”normalisering” till flaggan för många sociala integrationsrörelser. Till exempel psykiska störningar, sexualitet och funktionell mångfald, men även mycket annat.

Men begreppet normalisering har förändrats mycket. När det till exempel gäller rörelser för integration, är normalisering motsatsen till utestängning. För att uppnå denna normalisering måste individerna lita på olika strategier:

• Propaganda. Synligheten är väsentlig, eftersom det gör att minoriteter verkar mindre ovanliga och avlägsna på en psykologisk nivå. Du kan hitta många exempel på detta på sociala nätverk tack vare deras kraft med att sprida information och propaganda.
• Utbildning för mångfald. För de yngre generationerna har integrationsprogram varit avgörande för att ge upphov till ett mer tolerant, inkluderande och okritiskt tänkande.
• Inkludering i den rättsliga ramen. Det handlar om att få det sociopolitiska systemet och lagstiftningen att ta hänsyn till så många grupper som möjligt; inte enbart samhällets egna medborgarna eller bidragande individer.
• Beteendeförstärkning. Vissa fördelar är kopplade till utövandet av denna normalisering, såsom att det ökar självkänslan och gör olika utrymmen säkrare.

Fördelar och nackdelar

Implementeringen av denna term i vardagsspråket har förbättrat situationen för många minoritetsgrupper. Visst har du sett många stödåtgärder, lagar och rörelser till förmån för vissa grupper, såsom HBTQ+-gemenskapen, invandrare, personer med psykiska störningar och även djur.

Som en kontrast kan normalisering av destruktivt beteende vara ett stort hinder för att implementera lösningar för olika sociala problem, såsom missbruk och våld, enligt forskning.

Dessutom är det inte alla grupper som har gynnats av normalisering. Stora kollektiv som tidigare har dragit fördelar av att vara ”normala” lider nu av förlust av privilegium och socialt godkännande. Rådande lagstiftning diskriminerar dessutom aktivt underprivilegierade individer inom en uppfattat privilegierad gruppering. Detta leder ofta till kamp mellan grupper.

Som du kan se är detta en pågående process. Normalisering öppnar nya vägar mot ett mer inkluderande samhälle. Med tiden kommer vi antagligen att bara se fler och fler av samhällets grupper inkluderas i ordet ”normal”.