Tics under barndomen: kännetecken och behandling

Tics är plötsliga, snabba och ofrivilliga rörelser av en eller flera muskelgrupper.

Skriven och verifierad av psykologen Cristina Roda Rivera.

Senaste uppdateringen: 30 mars, 2023

Tics under barndomen brukar ofta förvärras av stress eller ilska, men kan minskas med hjälp av distraktion eller koncentration.

Tics är ofrivilliga, återkommande, icke-rytmiska muskelrörelser som temporärt går att kontrollera med viljan. Faktum är att tics är en av de vanligaste motoriska problemen hos barn.

Den ofrivilliga delen av en tic verkar vara den inledande impulsen, och rörelsen utförs ofta för att lindra impulsen.

Men yngre barn med repetitiva tics beskriver dem som något de inte kan kontrollera.

Hur de utvecklas

Tics börjar vanligtvis mellan fyra och sju års ålder. För de flesta barn uppstår tics som repetitiva blinkningar, rensande av halsen eller hostningar.

De förekommer mer frekvent hos pojkar än hos flickor – det är upp till tre gånger vanligare.

Allvarlighetsgraden och frekvensen hos dess tics varierar. Många barn mellan 4 och 6 års ålder med lättare fall kommer dock inte att uppsöka hjälp. Hos 55-60% av fallen kommer dessa tics knappt att synas i slutet av tonåren.

Hos en femtedel blir dessa tics mindre frekventa och hos den sista femtedelen så kommer ticsen att fortsätta in i vuxenlivet. Vissa av dessa vuxna kommer även uppleva att de blir värre.

Kliniska egenskaper hos tics i barndomen

Dessa motoriska rörelser har vissa saker gemensamt:

• De blir värre vid ångest, trötthet, sjukdomar, för mycket känslor och för mycket tid framför skärmen.
• Tics tenderar att minska när barnet sysslar med kognitivt krävande och intressanta uppgifter.
• Ticsen kan minska med träning, speciellt med hjälp av fysisk aktivitet.
• Ticsen kommer inte påverka viktiga handlingar och aktiviteter, och de kommer heller inte leda till att personen ramlar eller skadar sig.
• Man kan märka en stor skillnad hos dessa tics när personen blir filmad.
• De uppstår ofta hos personer med personlighetsstörningar och hos dysfunktionella familjer.
• Barnen kan uppleva ett form av välbehag som uttrycks med ansiktet.
• Vederbörande kan känna att han eller hon inte kan hålla tillbaka sina tics.
• De har ingen känsla för när rörelserna kommer att inträffa.

Klassificering av tics

Tics klassificeras som motoriska eller verbala och enkla eller komplexa. Enkla tics manifesterar sig genom plötsliga rörelser eller korta, repetitiva ljud.

Komplexa motoriska tics är koordinerade, olämpliga sekvensrörelser. Det kan exempelvis röra sig om repetitivt skakande på huvudet, att personen upprepar andra personers gester eller gör obscena gester.

Komplexa verbala tics utförs vanligtvis på ett olämpligt sätt. Exempel på detta kan vara repetition av stavelser, blockering av folks ord, repetition av de drabbades egna ord, repetition av ord som de hör eller att de använder obscena ord.

Hur tics klassificeras enligt DSM-5

• Övergående ticstörning. Motoriska eller verbala tics (eller både och) som har pågått under mindre än ett år.
• Varaktig ticstörning. Enkla eller multipla motoriska eller verbala tics som förekommer under mer än ett år.
• Tourettes syndrom. Multipla motoriska tics i kombination med verbala tics som har förekommit under mer än ett år. De behöver inte nödvändigtvis förekomma samtidigt och ej heller följa ett visst mönster.

Andra tillstånd

De som upplever tics under barndomen kan generellt sett inte kontrollera sina impulser. Det finns subtila skillnader i neuropsykologisk och motorisk funktion, såväl som en hög andel psykiatriska eller utvecklingsmässiga komorbiditeter (där ett eller flera tillstånd eller symtom förekommer). Dessa inkluderar:

• ADHD (30% till 60%)
• Tvångsbeteende (30% till 40%)
• Ångest (25%)
• Störande beteende (10% till 30%)
• Humörstörningar (10%)
• Tvångssyndrom (5 till 8%)
• Autismspektrumtillstånd (5%)
• Svårigheter med motorisk koordination
• Raseriutbrott

Behandling av tics under barndomen: beteendeinterventioner

Beteendeinterventioner inkluderar flera tekniker. Den specifika behandling som varje barn behöver kommer dock bero på den inledande undersökningen, svaret på behandlingen samt de incidenter som uppstår (Bados, 2002).

Habit reversal training (HRT) och exponerings- och responsförebyggande terapi (ERP) är evidensbaserade behandlingsformer för tics.

HRT och ERP kommer reducera de kombinerade allvarlighets- och frekvenspoängen (Yales globala allvarlighetsskala för tics) mellan 40-50%.

Habit reversal training

Habit reversal training föreslogs av Azrin (Azrin och Peterson, 1988) och innebär att man lär patienten att känna igen impulsen innan ticsen manifesterar sig. Man lär dem sedan att utföra en handling som kallas competitive response som minskar risken för att ticsen uppkommer.

Den inkluderar elva huvudtekniker som är organiserade i fem faser:

• Medvetenhet. Detta inkluderar att vara medveten om de stimuli och situationer som föregår manifestationen av ticsen.
  • Man beskriver ticsen i detalj och därefter tränar man sig själv till att göra det regelbundet.
  • Man lär sig självobservationsträning för att kunna upptäcka ticsen när de uppstår.
  • Tidig upptäckt – man lär sig hur man upptäcker de känslor som kommer före ticsen.
  • Tidig upptäckt av känsliga situationer där det är större risk för att ticsen uppstår.
• Avslappningsträning.
• Träna sig att svara på ett sätt som förhindrar att ticsen manifesterar sig. Syftet med denna behandling är följande:
  • Förhindra att ticsen manifesterar sig.
  • Man håller dem borta under flera minuter.
  • Man gör personen mer medveten om de situationer där ticsen manifesterar sig samt dess egenskaper.
  • Metoderna bör vara socialt acceptabla.
  • De bör också vara kompatibla med personens dagliga aktiviteter.
  • Man bör stärka dessa “fiendemuskler” som är involverade när ticsen uppkommer så att de är tillräckligt starka för att undvika dessa ofrivilliga rörelser.
  • Träningen kommer oftast bestå av att man isometriskt spänner de muskler som står emot ticsens rörelser.

Motivation

• Motivation. Denna fas är för både patienten och dennes familj. Den inkluderar tre standardmotivationstekniker:
  • Att man går igenom ticsens negativa effekter.
  • Socialt stöd. Detta kräver att en person som står dig nära är med och hjälper dig med att utföra proceduren.
  • Man utför dessa träningsmetoder offentligt.
• Generell träning. Detta innebär att patienten måste föreställa sig att han eller hon utför övningarna vid olika farliga situationer som definierats i fas 1.

Exponerings- och responsförebyggande terapi

Denna terapi försöker få patienten att känna och stå emot ticsen (exponering) utan att den produceras (responsförebyggande).

Under sessionen ber terapeuten patienten att försöka hålla tillbaka och förhindra sina tics. Därefter noterar man hur länge personen kan göra detta.

Det finns inte någon viss tidsgräns som patienten måste klara av. Patienterna får mycket hjälp inom varje session och tidslängden kommer progressivt att ökas.

Att regelbundet och systematiskt använda exponerings- och responsförebyggande terapi gör att patienten tränar sig i att hålla tillbaka ticsens impulser. Över tid så kommer patientens förmåga att kontrollera sina tics att förbättras.

Under sessionen frågar terapeuten patienten hur starka impulserna är. Detta exponerar personen för ångesten av att ha tics, trots att de bara pratar om det.

Farmakologiska behandlingar av tics under barndomen

Beslutet att använda läkemedel beror på ticsens natur och läkarna använder det generellt bara för allvarliga fall där det förekommer risk för skada. Det har visat sig att klonidin är ett bra förstahandsval.

Antipsykotiska medel tenderar att vara mer effektiva hos vuxna. Den kliniska praxisen har åstadkommit bra resultat med aripiprazol hos barn.

Läkarna använder för det mesta inte bensodiazepiner för att behandla tics, men de har ibland använts i akuta och allvarliga fall. Man kan använda dem som ett sätt att reducera ångest när ticsen uppstår. Det är dock bäst att inte använda dem eftersom det finns biverkningar som kan orsaka andra problem.