Att uppleva trauma som barn och depression som vuxen

Inget skede är på samma gång så intensivt, fantastiskt och sårbart som barndomen. Dessa tidiga upplevelser lämnar för evigt spår. Inte bara på hur vårt liv kommer te sig, utan även hur vi ser på det. Att uppleva trauma som barn sätter spår som vi bär med oss i vuxenlivet.

Bandet vi har med våra vårdnadshavare, våra föräldrar, som vägleder, tar hand om och klär på oss, tillhandahåller grundpelarna för vår utveckling så att vi kan växa upp med säkerhet och självgående.

Men om något går fel, om våld och olycka dyker upp i våra liv och stör vår barndom, kommer det lämna ett evigt spår.

Detta är ett faktum – en verklighet. Och som barn, som personer som ännu inte kan försvara sig själva eller fullt ut förstå varför det finns ondska och tragedi, måste vi smälta allt detta, med all dess svårighet och vikt.

Psykiatriker stämplar dessa situationer som “stress i förtid”, vilket är händelser som orsakas av fysiskt eller känslomässigt trauma som avsevärt påverkar vår utveckling och mognad.

Om vi upplever trauma som barn kommer såret förbli i våra hjärnor. Denna allvarliga topp av stress och lidande lämnar en skada, vilken i vuxen ålder får oss att löpa högre risk för att utveckla någon form av depression.

Brist på tillgivenhet under barndomen: en av de största orsakerna till depression

Ibland är det inte nödvändigt att nå extremer såsom barnmisshandel eller andra övergrepp. Ofta växer barn upp utan familjerötter eller med föräldrar som inte vet hur de ska eller inte har velat stärka sin vitala koppling med sina barn, vilket får dem att nå mognad med många brister.

En hälsosam, lycklig och komplett barndom får barn att växa upp med vetskapen att de är älskade och att de genom varje steg, varje beslut och varje misslyckande kommer ha sin familjs ovillkorliga och unika stöd.

Utvecklingen av deras självkänsla kommer gå hand i hand med tillgivenheten de får. Barnen kommer ha en positiv självbild eftersom det är en reflektion av vad de har upptäckt hittills.

Men om de istället upptäcker tomhet, hån och förebråelser, kommer barnen inte bara växa upp med osäkerhet, utan även med viss förbittring och till och med misstro.

Om de som skulle ha erbjudit barnen stöd och ovillkorlig kärlek endast ger dem kalla handen och en dålig attityd, är det svårt för dem att uppnå hälsosamma relationer med andra personer. De blir fulla av misstro och rädsla.

Konsekvenser av att ha upplevt trauma som barn

Psykiatriker talar om en “biologisk sårbarhet”. Alltså att alla dessa traumatiska eller negativa upplevelser har blivit ingjutna i våra erfarenheter och vår hjärna.

Höga nivåer av stress förändrar och formar många av våra djupaste strukturer, och allt detta gör oss till mer sårbara personer. Personer som löper högre risk att drabbas av depression som vuxna.

Så betyder det att alla som upplever trauma som barn nödvändigtvis kommer drabbas av depression? Svaret är nej. Alla kommer vi ställas inför traumatiska händelser på olika sätt. För vissa är dessa händelser kanske en chock de måste övervinna och bekämpa varje dag.

Något att assimilera, acceptera och konfrontera så att livet ger dem en ny chans, och chansen att vara lyckliga igen.

Men för andra är dessa biologiska och emotionella predispositioner fortfarande för tunga att bära. Det handlar inte bara om att hantera ett kvarliggande minne, utan om något som även kan influera sättet de relaterar till världen.

De kan ha förlorat all självsäkerhet och tron på allt omkring dem. De kan ha svårigheter med att bibehålla vänskaper och till och med förhållanden. Vidare kan de längta efter tillgivenhet, men kan inte acceptera den av rädsla för att bli förrådda eller sårade.

Dessa är profiler som kan antyda en viss typ av kronisk ångest, hyperkänslighet och emotionell sårbarhet som måste bekämpas varje dag. Lycka har i dessa fall ett högt pris. Så hur hanterar man detta? Uppenbarligen med ansträngning, viljestyrka och mycket socialt stöd.

Ingen ska behöva genomlida trauma, varken som barn eller vuxen

När man sett alla dessa verkligheter är det enda som finns kvar att minnas vikten av att fortsätta skydda barn. Tänk alltså aldrig på ett barn som en vuxen i miniatyr.

Barn suktar efter positiva känslor och är i behov av upplevelser fulla av ovillkorlig tillgivenhet. Barn är inte vuxna som är kapabla att förstå varför andra vuxna behandlar dem illa. Ej heller är de kapabla att försvara sig själva. Vad som sker under deras tid som barn kommer därmed ingjutas i deras liv för alltid. Glöm aldrig det.

Ta därför alltid hand om de små så gott du kan. Och om du genomlevt trauma som barn ska du komma ihåg att lyckan inte är oåtkomlig för någon. Det är värt att acceptera den, vinna den och skapa ett nytt liv.

Bilder av Lucy Campbell.