Undvikande personlighetsstörning: social isolering

Undvikande personlighetsstörning drabbar 3 % av befolkningen. Det här är människor som väljer att isolera sig och undvika umgänge. I vissa fall kan det leda till neurotiska utbrott.

Granskad och godkänd av psykologen Gema Sánchez Cuevas.

Skriven av Valeria Sabater

Senaste uppdateringen: 23 september, 2024

Undvikande personlighetsstörning drabbar 3% av befolkningen. Detta är känsliga, försiktiga personer som lever sina liv inuti ensamma skal. De är rädda för att bli sårade, dömda eller bortstötta. De har en extrem önskan att fly och kan inte hantera sina rädslor och sin ångest för livet. Så det slutar med att de konstruerar murarna i ett eget fort där de vill gömma sig.

Detta tillstånd definierades i början av 1900-talet av psykiatrikerna Bleuler och Kretschmer, men det är inte särskilt välkänt. I alla fall inte på samma nivå som exempelvis tvångssyndrom eller beroende personlighetsstörning.

Historiker och experter på psykiatriska tillstånd ger ett exempel: de säger att det bästa exemplet på en person med undvikande personlighetsstörning är Emily Dickinson.

Doktor Laurence Miller förklarar det i sin bok From Difficult to Disturbed. Den berömda poeten distanserade sig själv från världen tills hon helt och hållet gömde sig i sitt rum. Många av hennes verser som “but morn–didn’t want me–now–so–goodnight–day!”, reflekterar denna eremit.

De visar henne i skuggan av hennes egen lilla värld, där hon möttes av det obehag hon kände i relation till ett samhälle som hon inte kände sig som en del av. Ett där många av hennes relationer erbjöd henne mer obehag än lycka.

Vi vet att en person kan utveckla denna undvikande tendens lite i taget, tills det leder till ett psykologiskt sammanbrott som ofta kräver att personen måste tas in på en psykiatrisk klinik.

Psykiatriker definierar personer med det här isoleringsbeteendet som “krympare”. Det kan verka konstigt, men det verkar som att den tendensen uppstår alltmer sällan nuförtiden.

Vad är undvikande personlighetsstörning?

Det fanns en tid då människor trodde att en uppfostran baserad på kritik, förnedring och förakt ledde till undvikande personlighetsstörning. Men när det gäller kliniska tillstånd vet vi numera att “2 plus 2 aldrig är 4”. Med andra ord reagerar alla olika under samma omständigheter.

Och i världen av personlighetsstörningar finns det många styrande faktorer i omgivningen. Det förekommer fler relaterade tillstånd och extremt dysfunktionella tankar.

DSM-V definierar undvikande personlighetsstörning som en form av social ångest. I detta fall är självkänslan så låg att personerna helt börjar förlora sina sociala förmågor. De når en punkt där de föredrar att vara isolerade, men det mest komplexa med allt detta är att deras situationer är totalt egodystoniska.

Deras värderingar, drömmar, behov och identitet befinner sig i ett konstant och obehagligt kaos. Den mentala utmattning som följer som ett resultat av detta är enorm.

Men människor med undvikande personlighetsstörning är medvetna om vad de bör göra för att förbättra sin situation, för de är generellt väldigt intelligenta personer. Men tanken att bemöta sina rädslor, fobier och tankar skapar stor ångest. Så de föredrar att hitta på ursäkter, skjuta upp och lämna lösningen för den panik de känner idag tills imorgon.

Egenskaper hos personer med undvikande personlighetsstörning

• De känner att oavsett vad de gör så kommer de alltid bli bortstötta och kritiserade.
• En överdriven nivå av självkritik. De ser sig själva som helt inkompetenta människor inom varje sammanhang. Det är vanligt att de säger saker till sig själva som “Jag är inte gjord för denna värld“.
• De tenderar att uppvisa en överdriven nivå av dysfori. Med andra ord kombinerar de ledsamhet med ångest.
• De använder en överdriven “arsenal” av dysfunktionella tankar. “Det är bättre att inte göra något än att försöka något och sedan misslyckas” “Folk är alltid kritiska. De älskar att förödmjuka alla och de är likgiltiga inför andra personers behov…”
• Utöver det sociala undvikandet så finns det även tre andra som de utövar. De har ett kognitivt, beteendemässigt och emotionellt undvikande. De vill inte tänka, inte agera och inte hantera några känslor. På så sätt kommer de inte behöva konfrontera det som gör dem rädda.

Det som orsakar dessa beteenden är förstärkningen av den cykel som håller ångesten vid liv. Så för att skydda sig själva från negativa känslor väljer de att isolera sig själva lite i taget.

Behandling

En terapeutisk relation med personer som lider av undvikande personlighetsstörning blir ofta lång och ger inte mycket. Detta av en rad olika anledningar.

Den första är att de tenderar att tro att psykologen inte kommer förstå deras inre värld. De tror att de kommer bli bortstötta för sina tankar, idéer och behov. När psykoterapeuten har fått deras tillit och bygger ett starkt band så kan vi komma att se framsteg, men om denna tillit inte uppstår kommer vi antagligen inte se några framsteg som stärker patientens hopp.

Det som en person med undvikande personlighetsstörning måste göra är att:

• Omformulera dysfunktionella ramverk
• Arbeta med sina automatiska tankar och kognitiva störningar
• Utforska ursprunget till sitt undvikande beteende
• Tänka tillbaka på upplevelser som orsakar obehag
• Stärka sociala vanor som kan hjälpa denne i det dagliga livet
• Göra ett framstegsdiagram och stegvis minska sitt undvikande beteende
• Förbättra sina sociala förmågor genom gruppterapi
• Förbättra sin självbild

Som du kan se finns det ett flertal strategier som en psykolog kan använda med dessa patienter. Vi har att göra med en form av störning där vissa typer av terapier kan vara hjälpsamma.

Kognitiv beteende-, rationellemotionell och psykodynamisk terapi samt systematisk desensibilisering är särskilt användbart.