Vad är MUM-effekten och hur påverkar den oss?
Inom området socialpsykologi hjälper många intressanta fenomen oss att förstå varför vi agerar på ett visst sätt när vi relaterar till andra. MUM-effekten är en av dem. MUM står för Minimizing Unpleasant Message på engelska, effekten är således resultatet av minimerandet av obehagliga budskap. Experter definierar det som ett undvikande av eller en vägran mot dåliga nyheter på grund av rädslan för att andra ska koppla ihop oss med dem.
Vår sociala miljö styr ofta vårt sätt att agera. Människorna omkring oss påverkar vårt beteende och vårt sätt att tänka eller känna. Som du ser har detta mycket att göra med detta fenomen vilket är vanligt förekommande i vår vardag, och oerhört destruktivt för ett effektivt samhälle. Det har att göra med att undvika skuldkänslor och upprätthålla vår självkänsla och går alltså under namnet MUM-effekten.
”Även den ödmjukaste individen utövar ett visst inflytande, antingen på gott eller ont, på andra.”
-Henry Ward Beecher-
Vad är MUM-effekten?
MUM-effekten uppstår när vi motstår eller undviker att kommunicera dåliga nyheter. Vi kan också snedvrida dem eller dölja dem så att de ter sig mindre negativa. Det finns en viss rädsla för att ge dåliga nyheter, en rädsla för att människor ska börja associera oss till de dåliga nyheterna. Detta är oavsett om vi har något att göra med dem eller inte. I sin tur är denna rädsla rotad i att vi inte vill betraktas som negativa människor.
Denna effekt uppstår inför alla typer av negativa nyheter. Till exempel någons död, en olycka eller en kritisk medicinsk situation. Dessutom kan MUM-effekten uppstå i alla typer av situationer och för alla möjliga mottagare av nyheterna (oavsett om de gäller familj, vänner, vår partner etc.)
Även om det är ett mycket vanligt fenomen kan vi inte säga att det är universellt. Ett tydligt exempel på detta är urbana myter, rykten och nyhetsprogram. Dessa verkar alltid förmedla dåliga nyheter. Ändå lockas vi fortfarande av dem.
Hur påverkar det oss?
I synnerhet är MUM-effekten vanlig i situationer där nyheterna påverkar eller hänvisar till vårt eget eller mottagarens eller mottagarnas välbefinnande. Så hur påverkar det oss?
I grund och botten på följande sätt: När vi måste kommunicera dåliga nyheter försöker vi motstå att göra det, eller till och med ändra meddelandet, omedvetet, så att nyheterna inte verkar så negativa. Detta händer, som vi nämnde, av rädsla för att vi ska bli sammankopplade till dem. Det är som om vi hade något att göra med orsaken dessa nyheter, trots att den tanken är helt irrationell.
Här måste vi påpeka att individer som varje dag i sitt arbete står inför uppgiften att kommunicera dåliga nyheter (till exempel läkare) sannolikt är mer motståndskraftiga mot denna effekt och inte är benägna att ändra sitt budskap. Det beror på att det är en del av deras arbete och att de inte kan snedvrida fakta i saken. Naturligtvis betyder det inte att de inte lider när de måste kommunicera dåliga nyheter.
I slutändan är vi blott människor, och det är helt normalt att vi känner denna rädsla, obehag eller ängslan. När allt kommer omkring, vem vill egentligen kommunicera negativa nyheter? Således, med MUM-effekten försöker vi ”kompensera” för denna rädsla eller obehag och den möjliga smärtan vi riskerar att orsaka andra genom att kommunicera nyheterna.
Orsaker till MUM-effekten
Varför uppträder detta fenomen? Vi har redan sagt att det handlar om rädslan för att andra ska tycka att vi är negativa eller obehagliga människor. Men vilka är de bakomliggande orsakerna? Varför vill vi känna oss attraktiva för andra?
Några teorier som nämner denna effekt är teorierna om förstärkning (Lott and Lott, Byrne). Enligt dessa teorier förekommer det en attraktion mot människor som är närvarande eller som gör något som utlöser en effekt på oss (antingen positiv eller negativ). Utöver dessa förstärkningsteorier, handlar det också om att vi vill se till att andra ser oss som universellt intressanta.
Å andra sidan kan det förekomma en kognitiv snedvridning som påverkar vår syn på verkligheten. Detta är den så kallade ”tron på en rättvis värld”. Genom denna övertygelse har vi den irrationella föreställningen att det normala händelseförloppet är något som är rättvist för alla inblandade. Eller med andra ord att alla får vad de förtjänar. Denna övertygelse kan också förklara varför vi är så räddhågsna med att ge dåliga nyheter till dem som vi tycker inte förtjänar det.
Varför vill vi inte ge dåliga nyheter?
Låt oss gå tillbaka till MUM-effekten och vad vi först påpekade. Faktum är att ingen gillar att vara en olycksfågel och bärare av dåliga nyheter. Men varför är det på det viset? Några av orsakerna som förklarar varför vi har så svårt att ge dåliga nyheter och den vetenskapliga forskningen som stödjer detta, är följande:
- Vi tänker på vårt eget välbefinnande. Framför allt vill vi undvika att känna skuldkänslor då vi kommunicerar dåliga nyheter.
- Vi vill inte skada andra (och detta kan då till stor del förklaras av empati).
- Användandet av vissa sociala normer som en guide när vi interagerar med andra människor (vi har ett antal ideal om hur man gör saker ”på rätt sätt”).
- Vi är oroliga (eller rädda) för att andra ska associera oss med de dåliga nyheterna som vi behöver kommunicera (och därför ge intryck av att vara mindre attraktiva eller mindre positiva).
Det finns inga magiska formler för att ge dåliga nyheter
Det finns inga allmänna regler som säger oss hur vi ska agera i samhället. Det är detsamma med dåliga nyheter: det finns inget perfekt protokoll eller någon magisk trollformel som kan mildra dess negativa påverkan när vi kommunicerar dem.
Vi har emellertid Buckman-Baile-protokollet, som publicerades 2006 i Journal of Intensive Care Medicine, som ger oss några praktiska idéer om hur man kan gå till väga.
Förstås kommer MUM-effekten sannolikt alltid att finnas med oss på grund av den mänskliga tendensen att vilja undvika att skada andra. Denna tendens förklaras till stor del av en önskan att accepteras och upprätthålla god självkänsla. Dessutom kan empati göra detta fenomen mer förståeligt.
Kort sagt: vi gillar att ge goda nyheter och inte dåliga nyheter, för vi gillar att bli associerade med goda saker!
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Álvaro, J. L., Garrido, A. & Torregrosa, J. L. (1996). Psicología Social Aplicada. Madrid: McGraw-Hill.
- Hogg, M.A. (2010). Psicología social. Vaughan Graham M. Panamericana. Editorial: Panamericana.
- Tesser, A., & Rosen, S. (1975). The reluctance to transmit bad news. In L. Berkowitz (Ed.). Advances in experimental social psychology, Vol. 8, pp. 194-232. New York: Academic Press.
