Vad är spegelsyndromet?

Tankarna och känslorna vi har när vi ser oss själva i spegeln kan påverka sättet vi relaterar till andra och oss själva. Det så kallade “spegelsyndromet” är vanligare än vi tror.

Vanan att se på och analysera oss själva i spegeln reflekterar vårt behov av att lära oss om vår kropp och analysera påstådda “defekter” innan andra finner dem.

Spegelsyndromet refererar till en besatthet av vår reflektion och en tendens att förvränga den i vårt sinne tills vi ser defekter eller blåser upp de vi tror att vi har. Man kan säga att detta objekt som vi har i sovrummet, badrummet eller andra delar av huset är medlare i ett förhållande.

I majoriteten av fallen är förhållanden som består av en “person och dennes bild” väldigt annorlunda. Det kan omvandlas till ett ohälsosamt förhållande som är fullt av problem, lidande, svårigheter, oro, gräl etc.

Precis som det som händer när vi bor tillsammans med någon måste vi lära oss att dagligen leva med vår kropp och, framförallt, med vad vi ser i spegeln, som inte är något annat än en projicering vi själva gör.

“Spegel, spegel på väggen där… säg mig vem som skönast i landet är” säger den onda drottningen i sagan om Snövit. Hon var beredd att göra vad som helst för att alltid kunna se sig själv som ung och vacker.

I verkligheten har vi inga trolldrycker eller magiska formler för att vara lyckliga; ungdomens källa existerar inte, men det finns en förmåga att älska oss själva som vi är och, framförallt, att acceptera oss själva oavsett ålder, vikt, rynkor eller midjemått.

Spegelsyndromet blir en patologisk tendens när det kommer från fall av bulimi eller anorexi – två störningar som är väldigt vanliga hos ungdomar och framförallt kvinnor. Det spelar ingen roll hur smala de blir; dessa flickor (och ibland pojkar) ser alltid sig själva som tjocka och fula, vilket är en produkt av en förvrängning på den kognitiva nivån.

Hur kan du övervinna spegelsyndromet?

Först måste du åsidosätta dina förutfattade meningar och jämförelser. Vi är inte bättre eller sämre än andra, bara annorlunda.

Fetare, smalare, längre, kortare, fulare… dessa är bara arbiträra bedömningar. Stil är i evig förändring och så även skönhetsstandarder. Om du inte tror mig ska du ta en titt på målningar från tre sekel sedan.

Vi är alla vackra på vårt eget speciella sätt; vi är unika, oersättliga och de vackraste varelserna som finns. Det betyder inte att du bör bli narcissistisk och beundra din spegelbild hela tiden framför allt annat, samtidigt som du skryter och visar upp för andra hur vacker du är. Det handlar istället om att lära dig att älska och acceptera dig själv som du verkligen är.

Å andra sidan är det vitalt att vi blir våra egna bästa vänner och bundsförvanter. Vad betyder det? Ha inte förutfattade meningar om bilden du ser i spegeln. Om du är på bra humör, glad och nöjd, ska du då verkligen bry dig om hur stora dina höfter, din mage eller din näsa är?

Och som en nyckelåtgärd bör vi älska oss själva så att vi senare kan älska andra, samtidigt som de kan älska oss. Om vi inte respekterar oss själva kommer ingen göra det.

Den enda personen som du har tillåtelse att jämföra dig själv med är dig själv, och ingen annan. Du måste kämpa och förbättra dig själv varje dag, vara en bättre person och utveckla nya färdigheter. Du kan analysera hur du var igår och idag, men inte kritisera, för att veta hur du ska gå tillväga för att klättra ännu högre.

Vår kropp är bara en reflektion av vårt interna stadium. Bortom det som har att göra med hälsa bör vi inte oroa oss över hur vår kropp ser ut. Säkerligen kommer du ha en annan synvinkel på bilden i spegeln om du tittar på dig själv en dag när du är ledsen jämfört med en annan när du är glad.

Ögonblicket när vi accepterar oss själva precis som vi är kommer vi få förmågan att skratta åt oss själva och våra misstag utan att störa oss själva på reflektionen i spegeln; det är då vi verkligen är balanserade och lyckliga personer.

När vi skrattar åt oss själva kommer vi ha förmågan att göra det med andra.