Vad innebär egentligen krisbearbetning?
Psykologisk krisbearbetning är en snabb intervention som man genomför under de första dagarna efter en traumatisk händelse. Denna händelse kan vara en naturkatastrof (jordbävning, översvämning etc.), en trafikolycka etc.
Under krisbearbetning samlas en grupp kollegor eller personer som upplevt en händelse på liknande sätt. Målet är att utöva internt stöd bland dem som varit inblandade i samma situation under liknande förhållanden.
Målet är att skapa ett utrymme där gruppmedlemmarna kan uttrycka sina känslor, tankar och reaktioner i en trygg kontext. Att göra det hjälper till att förebygga framtida psykiska problem.
Dessutom träffas dessa människor för att bli av med den känslomässiga bördan som byggs upp efter en traumatisk händelse. En psykolog leder dessa möten och gruppmedlemmarna berättar historien om vad som hände dem under krissituationen.
Psykologer utformade krisbearbetning som en strategi för att hjälpa människor att hantera potentiellt traumatiska händelser. Akutpersonal anser att detta verktyg är en stor hjälp för att undvika förvärring av psykologiska symtom.
Även akutpersonal lider
Akutpersonal är också människor. De lider också och behöver ibland hjälp. De är de bortglömda. Personer i denna yrkeskategori löper stor risk att drabbas av psykisk skada på grund av vad de gör. Därför är det särskilt viktigt att de får omedelbar hjälp efter att ha upplevt traumatiska situationer.
De tilldelas ofta uppgifter oberoende av ålder, utbildning, färdigheter eller erfarenhet. Detta kan göra att symtom på akut stress uppstår. Vid andra tillfällen kanske de inte ens inser att de tagit på sig uppgifter som är dem övermäktiga.
Intervention under en katastrof följer inte ett fast eller förutsägbart schema. Nödsituationer är i ständig förändring, vilket innebär att personalen måste kunna hantera olika och akuta omständigheter.
Akutpersonal är beroende av många resurser för att utföra sitt jobb. I nödsituationer kanske de inte kan följa boken. De måste anpassa sig efter situationens unika egenskaper och ta det därifrån.
Symtom som akutpersonal kan uppleva
Akutpersonal kan uppleva många symtom efter en katastrof. Fysiologiskt kan personer som arbetar under press lida av trötthet, illamående, frossa och andnöd.
De kommer säkert att vara alerta och vaksamma på en kognitiv nivå. Men de kan samtidigt ha negativa tankar och kanske inte vet hur de ska stoppa dem. Den mentala responsen är en kombination av rädsla, ångest, irritation och till och med känslomässig chock.
På motorisk nivå kan personerna lida av oförmåga att vila, accelererat tal och en tendens att höja rösten under normala samtal. För att förhindra att dessa symtom förvärras använder psykologer krisbearbetning eftersom det är ett exceptionellt verktyg.
Varför är det viktigt att känna igen sin egen stress och agera därefter?
Effekterna av stress på akutpersonal kan vara riktigt skadliga. Låt oss ta en titt på några av dessa effekter:
På jobbet:
- Försämrad kvalitet på utfört arbete.
- Ökad frånvaro.
- Mindre engagemang.
- Fler konflikter med kollegor (både med överordnade och underordnade).
Hemma:
- Konflikter med partners och andra anhöriga.
- En tendens att fälla negativa kommentarer samt berätta historier som nära och kära inte är redo att höra.
- Isolering.
Hur man påbörjar krisbearbetning
Den hjälp akutpersonal får bör inte bara bestå av intervention. Det innebär att de också borde få hjälp efter att deras arbetsskift är över. Hantering av negativa upplevelser bör vara en tydlig och organiserad process.
Å andra sidan har gruppstöd och känslomässiga ventileringsmöten både anhängare och belackare. Många organisationer använder dessa tekniker för att hjälpa människor att hantera sina känslor efter att de har upplevt katastrofer.
Dessa möten har en uppsättning regler. En expert leder dessa möten och alla deltagare berättar sin sida av saken och hur händelsen påverkade dem. Dessutom inkluderar de också de kognitiva och känslomässiga reaktioner som de upplevde under krissituationen.
När arbetsskiftet är över eller räddningen är genomförd bör en handledare uppmuntra till ett avslappnat möte med alla som deltog i insatsen. Under detta möte bör deltagarna uppmuntras att:
- Berätta om sina upplevelser.
- Prata om sina känslor.
Handledaren bör:
- Låta deltagarna veta vilka symtom de kan uppleva eller lida av under de kommande dagarna.
- Berätta för dem hur de ska bemöta dessa symtom.
Stadierna av krisbearbetning
Krisbearbetningsprocessen är inte improviserad. Snarare är den strukturerad enligt följande steg:
- Man förklarar målen.
- Varje medlem presenterar sig och berättar sin version av vad som hände.
- Medlemmarna beskriver vad de såg och hörde och vilka tankar de hade.
- Varje medlem beskriver sina reaktioner. Handledaren ber medlemmarna att fokusera på det värsta de upplevt.
- Varje medlem kommenterar de stressreaktioner denne upplevde omedelbart efter händelsen och de som denne upplever just nu.
- Handledaren låter deltagarna veta att dessa reaktioner är normala och lär dem hanteringsmekanismer.
- Handledaren rensar alla tvivel. Det här är ett tillfälle att säga allt som inte har sagts och handledaren erbjuder ytterligare stöd.
Efter krisbearbetningen kan akutpersonal fortfarande ha symtom. Dessa symtom inkluderar sömnproblem, självkritik beträffande hur de agerade, en tendens att känna sig missförstådda etc.
Som vi har sett kan stressen som uppstår efter akuta situationer vara riktigt svår att hantera. Det är därför krisbearbetning bör ske mellan de första 24 till 72 timmarna efter den kritiska incidenten. Målet med krisbearbetningen är att sätta ord på lidandet, ge en struktur åt händelsen och lindra den stress deltagarna upplever. Experten underlättar detta på ett strukturerat sätt.
Sammanfattningsvis bör vi lära oss att förstå och hantera de normala reaktioner som uppstår efter en traumatisk händelse. Vi bör göra detta på en plats där vi känner oss trygga, stödda och terapeutiskt vägledda i hopp om att må bättre.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Costa Marcé, A. & Gracia Blanco, M. de. (2002). Debriefing y tría psicológica en intervención, en crisis: una revisión. Debriefing and Psychological Triage in crisis intervention: a review, 23(5), 198-208.
Echeburúa, E. & Corral Gargallo, P. de. (2007). Intervención en crisis en víctimas de sucesos traumáticos: ¿cuándo, cómo y para qué? Crisis intervention in victims of traumatic events: when, how and what for?, 15(3), 373-387.
