Vad innebär tillståndet anomi i ett samhälle?

Anomi är den spänning som uppstår mellan grupp och individ när det gäller att följa regler. Dessa behövs för att den sociala sammanhållningen ska kunna upprätthållas. Men samtidigt, om de inte är i enlighet med personernas respektive individuella strävan, kan det uppstå konflikter.

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Skriven av Edith Sánchez

Senaste uppdateringen: 08 april, 2023

Tillståndet kallat anomi är ett väldigt gammalt koncept. Det sträcker sig ända tillbaka till medeltiden då det beskrevs som “utan Gud” eller “utan lag”. I modernare tid har sociologen Émile Durkheim gjort en systematisk omarbetning av begreppet. Sedan dess har begreppet blivit allmänt förekommande inom sociologin.

Begreppet anomi handlar om ett tillstånd av frånvaro av regler och en tendens att bryta mot lagen. Det kan förekomma både på kollektiv och individuell nivå. Det är detsamma som en brist på riktlinjer eller moraliska värderingar som hänvisar till korrekt beteende.

Även om detta koncept har sin uppkomst inom sociologin, förekommer det också inom områden såsom statsvetenskap, antropologi och psykologi. Det är viktigt att poängtera att dessa områden associerar begreppet med kriminellt eller “avvikande” beteende, som ett resultat av historiska omständigheter eller som en del av en moralisk utvecklingsprocess.

Tillståndet anomi och icke-konformitet

När vi talar om tillståndet anomi, talar vi om den spänning som förekommer mellan ett kollektiv och en individ. I grunden handlar det om att inte följa reglerna. Detta kan bero på det faktum att vissa individer inte tror att de kommer att kunna efterfölja dem även om de är vettiga och logiska.

Enligt Durkheim är tillståndet anomi resultatet av ett sammanbrott eller en försämring av de sociala banden; en separation som leder till att solidariteten försvagas. Med andra ord, om det inte finns starka band inom en familj, en viss grupp eller i samhället i stort, känner individerna inte att de måste följa de normer som ger gruppen dess sammanhållning.

Durkheim menar att själva uppdelningen av arbete och samhällsklasser är en form av försämring i de sociala banden. De skapar en form av orättvisa och utestängning, vilket senare börjar uttryckas i normer. Med tiden blir dessa till förutsättningar som legitimerar situationer som är i konflikt med olika individer. Som en följd börjar människor att känna ett motstånd mot att följa dessa regler.

Tillståndet anomi och frustration

Det amerikanska strukturfunktionalistiska tillvägagångssättet var det som först assimilerade konceptet anomi. Här omformade man den idé som Durkheim ursprungligen utarbetat och lade tyngden vid individen. Det började med tanken att kollektivet fungerar som det ska (just för att det är ett kollektiv), och att om en individ inte kan anpassa sig till det, är detta individens problem och inte hela gruppens.

Därtill är det många författare som lyfter fram att djup frustration är något som kan uppkomma om en viss kontext upprättar vissa normer och modeller men samtidigt begränsar de medel och sätt som behövs för att följa dem. Som till exempel när du vill bli framgångsrik och välbärgad men reglerna hindrar dig från att uppnå detta.

Under dessa omständigheter försvagas inte bara de sociala banden, utan dessutom uppstår ett starkt motstånd som kan vara antingen passivt eller aktivt. I sin tur börjar detta uppvisas i olika företeelser som exempelvis depression, gatuvåld, kriminalitet och till och med självmord.

Vad eller vem är det som ska ändra på sig?

Kopplingen mellan tillståndet anomi och efterlevnaden av regler är invecklad. Vad vi kan säga är att det inte finns något samhälle som fullt ut tar hänsyn till och rättar sig efter reglerna vid alla tillfällen. Det bästa här skulle vara att leva i ett kollektiv. Uppfattningen över regelefterlevnad i denna modell är väldigt bred och varierad. Samtidigt går denna modell ut på autonomi baserad på individuellt etiskt ansvar.

Hur som helst är denna typ av samhälle inte enkelt att bygga, i huvudsak på grund av ekonomiska och sociala ojämlikheter. Problemet ligger i att det uppstår ojämlikhet i möjligheter. Och detta leder till en mycket viktig fråga: ur en realistisk synvinkel, för att minska de spänningar som leder till frustration eller lagbrott, vad är det man bör fokusera på: att förändra normerna eller att förändra individerna?

Det är såklart inte lätt att svara på denna fråga. För att ta ett realistiskt perspektiv så behöver man vara medveten om hur viktigt det är att anpassa sig efter verkligheten, oavsett hur svårt det kan vara. Men samtidigt är detta en anpassning som inte måste vara passiv. Snarare tvärtom, faktiskt, så måste den vara kritisk och aktiv. Individer skulle då vara tvungna att hantera denna paradox, bli mer toleranta mot frustrationer och stärka sin vilja till förändring.