Anaklitisk depression: vikten av anknytning i barndomen
Kärlek och anknytande är nödvändigt för att ett barn ska kunna utvecklas korrekt. Av denna anledning kan separationen av anknytningsbara figurer (beroende på tid och varaktighet) vara till sådan grad förödande att det orsakar något som kallas anaklitisk depression.
René Spitz studerade psykologiska störningar hos institutionaliserade eller sjukhusinlagda barn som separerades från sina mödrar. Han fann att i allvarliga fall kunde anaklitisk depression leda till dödsfall.
De band som ett barn upprättar med sin familj och sin närmiljö under sina tidiga år villkorar hur de förhåller sig till världen och andra människor.
John Bowlby analyserade bildandet av detta mödrabarnsband. Liknande har Mary Ainsworth beskrivit olika anknytningsmönster. I den här artikeln ska vi granska deras verk tillsammans med Spitzs upptäckter.
Anknytning: definition, vikt och mönster
Anknytning är ett starkt affektivt band som upprättas mellan barnet och anknytningsfiguren (vanligtvis modern). Detta, som en konsekvens, driver dem att hålla sig tätt samman. Detta är särskilt viktigt när man vill främja utforskning av miljön och underlätta lärande, samt främja korrekt fysisk och mental utveckling.
John Bowlby studerade bildandet av anknytningen och stadierna i denna utveckling. Det är inte förrän i steg 3, från sju månaders ålder, då själva anknytningen bildas. Detta är då separationsångest och ångest inför främlingar börjar dyka upp. I de två föregående stegen kan barnet ha en preferens för den ena vårdgivaren eller den andra. Men de protesterar inte vid separationen.
Mary Ainsworth upprättade också en laboratoriesituation som hon kallade “den underliga situationen”. Detta tillät henne att studera klyftorna mellan barn och deras anknutna figur på ett kontrollerat sätt. Hon observerade barnens beteende inför separation och återförening. Som ett resultat kunde hon beskriva tre anknytningsmönster:
- A-gruppen – osäker undvikande/avvisande/ogripbar typ av anknytning
- B-gruppen – säkra anknytningar
- C-gruppen – osäker ambivalent/resistent typ av anknytning.
Dessa anknytningsmönster anses vara universella och förekommer i flera olika kulturer. Därefter identifierade hon en fjärde typ av anknytning, som är den oorganiserade/desorienterade anknytningen (grupp D).
Separation från anknytningsfiguren: de kortsiktiga effekterna
Att separera ett barn från sina anknytningsfigurer före sex månaders ålder verkar inte direkt orsaka många svårigheter. Anledningen till detta är att anknytningen inte är fullständig ännu. Men mellan sex månader och två år kan barn särskilt uppleva separationsångest.
Bowlby studerade effekterna av kortsiktig separering och utvecklingen av ångestdepressiva symtom. Följaktligen beskrev han tre faser:
- Protestfasen. Den varar mellan en timme och en vecka. Den börjar när barnet blir medvetet om att det är ensamt. En aktiv kamp för att få tillbaka anknytningsfiguren, anropstecken (gråt, skrik) och vägran av att få hjälp från andra människor är karakteristiska beteenden i denna fas. Om detta inträffar under en samling intensifieras anknytningsbeteendet.
- Ambivalens- eller förtvivelsefasen. Barnet visar ökad ångest och hopplöshet och kan uppvisa ett regressivt beteende. Inför en samling kan de agera med ointresse eller till och med fientlighet.
- Anpassningsfasen. Barnet anpassar sig till den nya situationen och kan eventuellt skapa en anknytning till de nya vårdnadshavarna.
Långvariga effekter av separation: anaklitisk depression, sjukhusvård och marasm
Ett barn som inte anpassar sig till förlusten kan drabbas av allvarliga konsekvenser. Till exempel intellektuell retardering, socialiseringsproblem och till och med död.
Spitz observerade att tidig separation från modern till och med kunde orsaka olika psykogena sjukdomar.
Han baserade sina studier på direkt observation av institutionaliserade barn eller barn som var hospitaliserade under långa tidsperioder. Han utförde dessutom en jämförelse mellan utvecklingen av två olika typer av barn, de som vuxit upp på institution och de som vuxit upp i kvinnofängelser med sina mödrar.
Det föreligger som så att delvis emotionellt berövande (mellan tredje och femte månaden) orsakar anaklitisk depression. Symtomen kan försvinna några månader efter att de affektiva förhållandena blivit återupprättde, oavsett om det är med modern, med en annan anknytningsfigur eller när barnen blir adopterade och bildar nya anknytningar.
Detta fenomen är känt som hospitalismsyndromet. Det beror på att man observerade det hos barn som blivit övergivna vid dörrarna till institutioner som kunde ta hand om dem (bland annat sjukhus, barnhem och kloster).
Termen hospitalismsyndrom beskriver specifikt de djupa fysiska och psykologiska störningarna hos barn som blivit övergivna eller som varit inlagda på sjukhus under en lång tid.
I denna miljö och under dessa förhållanden är de depressiva symtomen ofta kroniska. Som ett resultat finns det en stor chans att kognitiva och individen utvecklar sociala problem. Bland de viktigaste förändringarna som Spitz beskriver har vi:
- retardering i kroppens utveckling
- retarderad finmotorisk förmåga
- mindre språkbruk
- låg resistens mot sjukdomar.
I det fall det affektiva berövandet är totalt, kan det leda till anaklitisk depression med marasm. Tro det eller inte, det kan orsaka ett barns död. Faktum är att barn med anaklitisk depression är extremt magra och har näringsmässiga och emotionella brister.
Varför kan anaklitisk depression orsaka död?
Anaklitisk depression får ibland en medicinsk påföljd, en typ av extrem undernäring vid namn marasm som inträffar före 18 månaders ålder eftersom mamman slutar mata barnet. Därefter är näringsunderskottet så allvarligt att det kan leda till dödsfall om det inte blir behandlat i tid och om det finns andra tillhörande komplikationer.
Men forskare har observerat att näringsunderskott inte varit den enda orsaken. De har faktiskt upptäckt att också den totala frånvaron av tillgivenhet hos spädbarn indirekt kan orsaka marasm. Ofta hade de observerade institutionaliserade barnen inte haft möjligheten att bilda någon anknytning.
Avbrott i gråt, tomma blickar, brist på reaktivitet mot miljön, långa sömnperioder och total aptitlöshet är handlingar som följer gråt, agitation, hopplöshet och andra utvecklingsförseningar. Det är som om barnet gradvis förtvinar.
Tack vare Spitzs studier blev en reform implementerad i villkoren för sjukhusinläggning och institutionalisering av barn. Hans arbete har visat att institutionaliserade barn behöver mer än bara näring för att täcka sina behov. Han bevisade att det för dessa barn i själva verket fanns andra, lika viktiga behov som stod i vägen för deras utveckling om dessa inte blev uppmärksammade.
