Apotemnofili - en önskan att avlägsna en kroppsdel

Apotemnofili är en av de mest överraskande tillstånden. Faktum är att det får den drabbade att äventyra sin hälsa. I den här artikeln går vi igenom dess drag och konsekvenser och de vanligaste typerna av intervention.

Skriven och verifierad av psykologen Elena Sanz.

Senaste uppdateringen: 24 september, 2024

Tanken på att förlora en av sina lemmar eller en funktionell del av sin kropp är skrämmande för de allra flesta av oss. Men det finns en psykiatrisk störning som kännetecknas av denna bisarra önskan, som kan bli en besatthet. Det är känt som apotemnofili.

Föreställ dig en person som häller ett frätande ämne i ögonen för att göra sig själv blind, eller avsiktligt stympar sina armar eller ben för att bli av med dem. Dessa groteska och till synes meningslösa handlingar är motiverade av intensiva psykologiska processer som vi ska förklara nedan.

Vad är apotemnofili?

Apotemnofili (eng: Body integrity identity disorder (BIID)) anses vara en identitetsstörning. Med det sagt ingår den inte i de viktigaste diagnostiska manualerna för psykiatri och psykologi. Å andra sidan ingår den i den kliniska litteraturen och dess förekomst är välkänd både inom hälso- och sjukvården och inom det vetenskapliga området.

Genom historien har olika experter lämnat förslag och bidrag till den universella förståelsen av denna störning.

Tre typer av sjukdomen har fastställts. Den första typen involverar de individer som bara känner sig sexuellt attraherade av amputerade. Den andra gäller de som agerar och framställer sig som funktionshindrade (utan att egentligen vara det). Medan den tredje typen inkluderar de som vill bli funktionshindrade och gör allt för att uppnå det.

Idag är det underförstått att det vid denna störning föreligger en förändring eller dysfunktion i utvecklingen av anatomisk identitet. Följaktligen känner sig individen inte nöjd med en viss del av sin kropp och vill avlägsna den. Detta är huvudsymptomet på apotemnofili: en intensiv önskan eller ett akut behov av att lemlästa eller amputera en frisk del av kroppen.

Dessa tankar (irrationella och repetitiva) blir tvångsmässiga och genererar stort obehag, oro och humörförändringar hos den drabbade. På grund av bristande förståelse från omgivningen tenderar de dessutom att isolera sig socialt.

Ursprunget till önskan att amputera

Det faktum att dessa människor vill och strävar efter att bli funktionshindrade är inte relaterat till ekonomisk nytta. Det är vanligtvis kopplat till följande föreställningar:

• De försöker uppnå en fysisk aspekt som är särskilt tilltalande för dem som innebär amputation av en del av deras kropp. I själva verket är det ett försök att nå ett personligt ideal.
• De anser att denna del av kroppen är främmande som om den inte tillhör dem. Faktum är att de anser att den inte stämmer överens med deras kroppsuppfattning.
• De anser att den aktuella kroppsdelen är värdelös eller defekt eller en börda.

Som vi nämnde tidigare genererar dessa föreställningar ett stort obehag hos den drabbade. Men de kan också leda till försök till självstympning. Forskning har funnit att detta är vanligare när apotemnofili har en komponent av samtidig sexuell upphetsning.

Beroende på individen kan fixeringarna fokuseras på olika delar av kroppen. Därför vet varje patient tydligt vilken del av kroppen som orsakar denne ångest och vilken denne vill eliminera. Om personen dessutom skrider till verket, upplever denne lättnad och tillfredsställelse. Personen känner sig nöjd med sitt nya tillstånd.

Orsaker till apotemnofili

Störningen börjar vanligtvis ta form under barndomen och tonåren, en period då irrationella och tvångsmässiga idéer om amputation redan finns. Men dessa idéer tar sig vanligtvis inte uttryck förrän i vuxen ålder. Trots detta söker drabbade sällan professionell behandling eller stöd på grund av rädsla för socialt stigma.

Det har observerats att denna störning förekommer oftare hos män (cirka 30 procents högre förekomst). Det gäller vanligtvis främst extremiteter som armar, ben och händer. Hittills är orsakerna till tillståndet inte helt klara.

Några av teorierna hävdar att de drabbade kan ha blivit exponerad för en person med ett fysiskt funktionshinder under barndomen. På något sätt började de därmed se funktionshinder som ett ideal att eftersträva, kanske på grund av den behandling de såg att personen fick av sina egna föräldrar och andra. Detta innebar att de drog slutsatsen att funktionshinder var ett sätt att få uppskattning och empati. De kan till och med ha sett det som kopplat till ett estetiskt ideal eftersom de ansåg att det var mer attraktivt.

Viss forskning har lett fram till förslaget att sjukdomen kan vara relaterad till en lesion eller skada på den högra parietalloben i hjärnan. Skillnader i storleken på vissa hjärnstrukturer, såväl som hyperreaktivitet hos specifika områden relaterade till proprioception, har också observerats hos dem som lider av sjukdomen.

Finns det behandling?

För närvarande finns det ingen definitiv och universellt accepterad behandling. Generellt används läkemedel (som antidepressiva eller antipsykotika) och psykoterapi som interventioner. Det är också viktigt att individen är medveten om att denne lider av en störning och inser att denne behöver hjälp.

I de flesta fall önskar personer med apotemnofili lemförlamning eller amputation och begär medicinsk hjälp för att genomföra ingreppet. Men även om det lindrar deras obehag och till slut får dem att känna sig kompletta och nöjda med sin kroppsbyggnad, är det ett beslut som är fyllt av moraliska dilemman. När allt kommer omkring handlar det trots allt om att avlägsna (antingen fysiskt eller funktionellt) en frisk lem.

Oavsett vilka de individuella omständigheterna är, är professionell hjälp och intervention avgörande för att hjälpa den som lider av apotemnofili att återfå sitt välbefinnande.