Att finna svar i svåra stunder är terapeutiskt

Från väldigt ung ålder etablerar vi ett oskiljaktigt förhållande till ord. De används för att berätta historier, utbyta åsikter, klassificera objekt, finna svar. Ord kan till och med ge form och innehåll åt vår inre dialog. En dialog som verkar vara representerad i föreställningar och filmer av en ängel och en djävul.

Alla minns vi säkert den klassiska scenen: Huvudkaraktären måste välja mellan att göra vad han vill och vad han tror är rätt. Ängeln och djävulen börjar sedan utbyta argument. Du vet att det inte är rätt, livet ska levas galet, vad skulle den och den säga om de såg dig nu etc.

Utöver att använda språk på detta sätt i våra sinnen använder vi det även för att skapa berättelser. Detta eftersom verkligheten ofta kommer till oss via ledtrådar, som om vi vore detektiver. Det är vi som måste pussla ihop den bit för bit.

Anas berättelse

Klockan är sju på morgonen och alarmet börjar ringa, precis som alla andra morgnar. Hon snoozar, vänder sig om och väntar på nästa programmerade alarm om fem minuter. Det är alarmet som betyder att hon måste skynda sig. Men vad är bättre: att äta en lugn frukost eller ytterligare fem minuters vila?

Hon tänker på allt hon måste göra under dagen och täcker huvudet med en kudde. Mentalt söker hon efter nästa stund av fridfullhet, men tycks inte kunna hitta den i sin måltid. Fem minuter har gått och hon flyger upp ur sängen. Hon sätter på sin autopilot och börjar utföra den ena rutinmässiga sysslan efter den andra.

Hon vaknar på tunnelbanetåget när en förfärlig explosion får henne att flyga genom luften. Endast tre sekunder passerar innan hon är medvetslös. Tre dagar passerar. Den här gången vaknar hon vid en maskin som konstant slår. Varje slag reflekterar det faktum att hennes hjärta fortfarande slår.

Efter detta kommer Ana aldrig vara densamma igen. Hon kommer knappt sova och hennes uppmärksamhet kommer alltid vara aktiv och redo att agera. Ana har lärt sig att alla obetydliga stunder kan bli avsevärda på ett ögonblick. Det är som om livet, det vi älskar, även har katastrofala ess i rockärmen som väntar oss.

Ana förstår inte sin berättelse – det är så många frågor hon behöver finna svar på

Varför i tunnelbanetåget hon tar varje morgon? Varför vaknade hon inte tidigare den dagen? Och varför dog hon inte, precis som många andra som satt i samma vagn? Dessa är frågorna som står ut i hennes sinne och som hon behöver finna svar på.

Dessa är hål i hennes berättelse som gör att hennes säkra värld plötsligt blev till en plats full av maskerade hot, gömda bakom oskyldiga gester. Världen är inte längre en kontrollerbar och förutsägbar plats. Vad är logiken med allt om det kan försvinna på ett ögonblick?

Ana behöver läka sig själv

Ana måste inte bara läka sina fysiska sår, hon måste även återigen känna värmen av säkerhet. En känsla av säkerhet som inte kommer återvända om hon inte kan finna svar på alla de frågor som hemsöker henne. Den kommer inte komma tillbaka om hon inte kan komplettera sin berättelse. Hon måste göra det för att veta att de skyldiga inte får chansen att göra det igen.

Det är intressant, men ofta har vidskepelser ett omätligt värde ur denna synvinkel. Låt oss föreställa oss att Ana minns att hon denna dag klev upp ur sängen med vänster fot först. Hon är inte vidskeplig, men hon gör kopplingen i sitt sinne.

En koppling som är falsk och som saknar logik, men som är helt fantastisk för henne. Ana förstår att om hon kliver upp med höger fot så kommer det inte hända igen. På så sätt har hon gjort en okontrollerbar handling till något kontrollerbart. Och detta lugnar henne. Hon har hittat en orsak som hon kan agera på, och detta är helt fantastiskt. Vidare innebär den inte någon form av störning i hennes liv.