Barn blir föräldrar när deras föräldrar blir gamla

· 15 februari, 2017

Idag blir de flesta föräldrar väldigt gamla. Men detta involverar en nedgång när det gäller hälsa som kräver vår omtanke, vårt skydd och vår uppmärksamhet.

Därför sägs det att barn blir föräldrar när deras egna är nära döden. Eftersom det är vår tur att krama dem och röra deras själar med våra ord och vår omtanke. Vi blir till vandrande pinnar för deras själar. Vi påminner dem, genom vår omtanke, om den värme som de alltid har fört med sig till våra liv.

Det är normalt att man ser på ålderdomen och det sista steget i livet på ett negativt sätt. Men det finns många anledningar till att se detta som ett vackert stadium. Något som är nödvändigt för att man ska kunna ta sig igenom sorgen.

Att dela den tiden med våra föräldrar eller far- och morföräldrar innebär att vi delar behovet för omtanke som, på något sätt, även symboliserar början på ett farväl. Det innebär att vi stöder de personer som har fått oss att växa och som gav oss liv med samma kraft som det tar att säga farväl.

Skägg

Ett meddelande från gamla föräldrar:

När jag börjar tappa mitt minne eller tappa tråden i en konversation, ge mig då tid till att komma ihåg. När jag inte kan äta själv, när jag är sjuk, eller när jag inte ens kan stå upp, hjälp mig med tålamod.

Misströsta inte för att jag är äldre och har smärtor. Skäms inte för mig. Hjälp mig att gå ut, andas frisk luft och njuta av solen. Tappa inte tålamodet för att jag går sakta, om jag skriker, gråter eller tar upp problem från förr. 

Kom ihåg den tid jag spenderade med att lära dig det som jag behöver hjälp med nu, så att du kan hjälpa mig. Jag har ett nytt uppdrag i familjen så jag ber dig att inte missa den möjlighet som jag har gett dig. Älska mig när jag blir äldre, för jag är fortfarande jag, även då mitt hår är grått.

Händer

Ett sista farväl till livet

För att reflektera över barnens roll när deras föräldrar blir äldre skrev Fabricio Carpinejar ett bra stycke som kan hjälpa oss under denna mörka tid. Det är oftast väldigt svårt att må bra eftersom man en dag måste säga adjö. Skiljas från personen som har lärt en att prata, växa, äta och gå.

Carpinejar skrev följande:

”Det finns en brist i familjehistorien, där ålder ackumuleras och överlappar och den naturliga ordningen på saker inte verkar ha någon logik: det är här barnet blir till sin förälders förälder.

Det är när en förälder blir äldre och börjar gå som om denne gick genom snö. Sakta och otympligt. Det är när föräldern som höll din hand med styrka när du var liten inte vill vara ensam längre. Det är när föräldern, som en gång var stark och oövervinnerlig, blir svagare och måste hämta andan innan denne reser sig ur sängen.

Det är när föräldern, som en gång gav dig instruktioner, nu bara kan andas och titta ut genom fönstret. Det är när föräldern som en gång var förberedd och arbetade hårt inte längre kan ta på sig sina egna kläder och inte kan komma ihåg att ta sina mediciner.

Och vi, som barn, kan inte göra något annat än att vara ansvariga för deras liv. Det liv som skapade oss är nu beroende av oss för att dö i frid.

Duva

Barn blir föräldrar när deras föräldrar åldras. Att ta hand om våra gamla kanske är lite som en graviditet. Det är den slutliga lärdomen. En möjlighet att ge tillbaka den omtanke och kärlek som vi själva har fått.

Och precis som vi inreder våra hem för att ta hand om våra barn genom att blockera eluttag och sätta upp hagar så möblerar vi nu om åt våra föräldrar. Den första förvandlingen uppstår i badrummet. Som en förälder till vår förälder kommer vi att installera ett räcke i duschen.

Räcket är symboliskt. För att bada, vilket vanligtvis är enkelt och uppfriskande, har nu blivit en möda för våra beskyddares gamla fötter. Huset kommer att ha handtag på väggarna. Och våra armar kommer att sträckas ut som ett räcke.

Att bli gammal är att gå samtidigt som man håller fast vid föremål. Att bli gammal är att gå uppför en trappa utan trappsteg. Vi blir främlingar i vårt eget hem.

Väg

Vi kommer att observera varje detalj med rädsla och osäkerhet, med tvekan och oro. Vi blir frustrerade arkitekter, designers och ingenjörer. Hur kunde vi inte förvänta oss att våra föräldrar skulle bli sjuka och behöva oss? Vi kommer att ångra sofforna, statyerna och spiraltrappan. Vi kommer att ångra alla hinder och även mattan.

Ett barn är lyckligt om det är förälder till sina föräldrar innan de dör! Och olyckligt är det barn som bara visar sig på begravningen och inte säger farväl lite i taget varje dag.

Min vän Joe var med sin far fram till hans sista minuter. På sjukhuset gick sköterskan fram för att flytta honom från sängen för att byta hans lakan då Joe sade ’låt mig hjälpa dig’.

De kombinerade sin styrka och han tog sin far i sitt knä för sista gången. Han lade sin faders ansikte på sitt bröst. Hans far vilade på hans axlar, skrumpen av cancer, liten, svag, ömtålig och skakig.

Kvinna

Han stannade där och kramade honom under en lång stund, så lång som hans barndom, hans tonår, en lång tid, en oändlig tid. Han gungade sin far fram och tillbaka. Han tog hand om sin far, lugnade sin far. Och han viskade ’Jag är här. Jag är här pappa’. Det en far vill höra vid livets slut är att hans son ska säga att han är där.”

Även om det kan vara utmattande att ta hand om våra föräldrar så kan vi inte glömma att denna ledsamhet och trötthet är en del av den sorg som vi måste ta oss igenom. Det är en del av att säga adjö till den där delen av vår själ, till vår barndom.

Med dem förlorar vi alla de saker som vi aldrig delade med någon annan, som ingen annan bevittnade.