Barnen vi vill ha är inte barnen vi uppfostrar

4 minuter

Granskad och godkänd av psykologen Sergio De Dios González.

Senaste uppdateringen: 27 januari, 2023

Som samhälle kan och bör vi inte sluta se mot framtiden och vad efterföljande generationer kommer att skapa. De kommer att bära vikten av stora förändringar och förberedelser som kommer hålla samhället fungerande när vi pensioneras. Dagens barn, barnen vi uppfostrar, är framtidens vuxna.

Därför är det normalt om vi oroar oss för hur vi uppfostrar våra barn. Världen förändras och så gör även de normer som vi använder oss av. Precis som deras leksaker, intressen, funderingar och strävanden, utvecklas sättet vi uppfostrar våra barn med varje generation.

Till exempel har vi slutat tro att fysisk bestraffning är en passande form av disciplinering, så våldet i klassrummet har i stort upphört. Vi har gjort det genom att erbjuda lärare andra disciplineringsmetoder (som i Sverige dessvärre är bristfälliga) som ersätter våldet. Detta har dessvärre förskjutit maktbalansen till fördel för eleverna.

Vad önskar vi våra barn?

För inte så länge sedan när jag bläddrade på internet, stötte jag på ett foto av ett torg som är ett av många i Spanien. Det var inte särskilt vackert, och fotot var inte taget av en professionell fotograf. Det verkade vara taget i farten, nästan av misstag.

Det intressanta med fotot var att det var mer än bara ett foto. Det fanns en mängd “förbjudet”-skyltar uppsatta på några av lyktstolparna. Den första förbjöd lek med bollar, den andra förbjöd cyklar och den tredje förbjöd rullskridskor. Jag undrade varför de inte direkt förbjöd barn. Kanske skulle de då inte behöva sätta upp fler förbjudna saker på listan. Detta skulle vara mer bekvämt och dessutom mer ekonomiskt.

Den första förbjöd att leka med bollar, den andra förbjöd cyklar och den tredje förbjöd rullskridskor.

En kort tid därefter blev jag förstahandsvittne till en annan händelse. Det är sen eftermiddag och en far och en mor tar en lugn promenad med ett lugnt barn i en vagn. Plötsligt börjar barnet gråta på det sätt som barn gör (och på det sättet vi gjorde när vi var så små, utan att vi kommer ihåg det idag). Föräldrarnas strategi var tydlig – fadern tog fram sin telefon ur fickan och barnet tog den nästan som att han förväntade sig det, och lugnade sig.

Jag tänkte för mig själv, “Om han hade satt en tvål i munnen på barnet eller gett honom vad vi brukade kalla ‘en ordentlig omgång’ så skulle samma sak ha hänt”. Barnet skulle ha gått från att ha varit upprört till ett passivt tillstånd och slutat störa sina föräldrars frid. Saken är den att barn kan vara bedårande, men också irriterade och rastlösa. De kan pröva även den mest lugna vuxnes tålamod. När detta sker måste vi dock agera på rätt sätt – inte genom att använda mobiltelefoner eller annan destruktiv uppfostran.

Vad vi vill uppnå när vi uppfostrar barn kräver tålamod

Varför tar jag upp dessa två situationer? Därför att det försätter det vi vill just nu i skarp kontrast mot vad vi vill i framtiden. Vi vill att våra barn ska vara kreativa, men instruktionerna vi tar emot i skolan belönar dem som sitter snällt och gör det läraren ber dem.

Vi önskar också att våra barn ska vara friska, men blir irriterade när de leker i vattenpölarna en regnig dag. Dessutom vill vi att våra barn ska vara nyfikna, men vi anstränger oss inte att svara på deras frågor. Men för att de ska vara de barn vi vill så måste vi anstränga oss. Det är vi som uppfostrar dem.

Det är ett dåligt tecken när barn inte försöker komma på någon form av plan på sin fritid. Ett annat dåligt tecken är när barn inte vill leka med sina föräldrar och föredrar att lämna dem ifred när de kommer hem. Ett tredje dåligt tecken är när barn inte ser på regn eller snö med förundran och vill gå ut och leka.

Att göra det för bekvämt för dem är inte bra, och att tvinga dem att äta soppa, skrika på och slå dem är inte heller bra. Det är en dålig vana att förbjuda dem att leka på torg istället för att använda samma utrymme för att lära dem om respekt och hur man delar med andra. Det är illa att grannen som klagar på allt inte kan hantera minsta irritation.

Barn behöver disciplin och gränser, men framförallt behöver de vårt tålamod och vår förståelse. Det är därför vi är dem som tänker, och de är dem som leker, eller åtminstone borde leka.