Berätta för mig igen hur jag föddes
Mamma, berätta för mig igen hur jag föddes. Pappa, berätta för mig hur du mådde. Berätta för mig om ni var rädda timmarna innan.
Hur var er glädje? När ni såg mig för första gången, var jag som ni trodde att jag skulle se ut? Berätta för mig igen hur allt var när jag föddes. Trots att jag känner den här berättelsen som min egen ficka. För det sägs att man genom att minnas kan genomleva det igen, och att glädjas åt minnen är att dela lyckan.
Varje barn blir någon gång nyfiket och vill veta hur det kom till världen. Ibland berättar föräldrarna och far- och morföräldrarna berättelsen och utelämnar de medicinska (kanske traumatiska) delarna av födseln.
De fokuserar på hur det kändes och att skriva en prolog till livet och fylla den med magiska historier såväl som symboliska detaljer. Detta ger barnet ett meningsfullt ursprung, en referenspunkt.
“Människans huvudmål är att föda sig själv.”
-Erich Fromm-
Dessa historier, som är invävda i vår familj, definierar oss även som människor. Att “veta hur jag föddes och hur det var” och att visualisera våra föräldrar som ser oss för första gången, hjälper oss att placera oss själva på vår egen tidslinje. För ingen av oss kan komma ihåg vår egen födsel.
Platon sade att den enkla handlingen av att födas antyder att man börjar “glömma”. Denna atenske filosof förklarade för oss att när själen blir inlåst i kroppen förlorar vi ett universum av visdom som vi ursprungligen hade.
Vi måste därför börja lära oss igen för att “komma ihåg” vad vi en gång visste, vad som en gång var vårt.
Hans teori om att komma ihåg har några intressanta nyanser. Det får oss även att tänka på vilken typ av instinktiv, primitiv kunskap som en bebis kan ha i den fridfulla livmodern.
Innan födseln kunde vi redan känna igen ansikten
Innan en bebis kommer in i världen så vet den redan att den är en människa. I dess omogna hjärna finns det ett universum av instinkter, hjärnceller och gener där allt finns skrivet.
Faktum är att denna bebis som ännu inte har sett något av världen utanför kan identifiera och reagera på ansikten.
Lancaster University i Storbritannien publicerade en intressant artikel i tidningen Current Biology, där man förklarar att 34 veckor gamla foster reagerar på skuggor som ser ut som ett mänskligt ansikte.
Forskarna projicerade ljus genom moderns livmodervägg och observerade hur bebisar vände på sina huvuden för att följa bilder som såg ut som ansikten. De andra bilderna och formerna intresserade dem inte. Dessa experiment visar två fantastiska saker. Det första är att foster mellan 33 till 34 veckor redan kan bearbeta sensorisk information och skilja mellan olika typer av information.
Det andra, som är än mer fascinerande, är att vi är “programmerade” att skapa band med vår egen art. Vi behöver exempelvis inte någon kunskap från efter födseln för att veta hur mor och far kommer se ut.
Barnet kommer såklart inte att känna igen specifika egenskaper, men kommer “känna igen” eller “komma ihåg” (som Platon hade sagt) vilken aspekt, form och proportion som dess egen art har.
Hur jag föddes och vad jag kommer ihåg…
Vi kommer inte ihåg något om hur vi kom in i den här världen. Det är förlorat i tidens hav. Det är en tunnel som försvinner i en hjärna som ännu inte har bildat en mogen prefrontal hjärnbark. Minnet är vagt, om det ens finns. För ett nyfött barn har ännu inte en fullt funktionell hippocampus, som är den struktur som avgör vilken sinnesinformation som kommer överföras till “långtidsminnet”.
Det är ännu inte aktivt och kommer inte vara det förrän vid tre års ålder, när barnet börjar skapa viktiga minnen.
“Det förekommer två stora dagar i en persons liv – den dag vi föds och den dagen vi kommer på varför.”
-William Barclay-
Men psykologer har upptäckt att bebisar mellan tre och sex månader gamla behåller vissa typer av minnen ett tag. De är implicita eller omedvetna minnen lagrade i lillhjärnan.
Dessa minnen gör att barnen associerar värme och säkerhet med deras egen mors röst. Detta är avtryck som är associerade med instinkt. Den där tysta viskningen från vår hjärna som får oss att skapa band med andra av vår egen art. Det är vitalt.
Ingen av oss kommer ihåg vår egen födsel. Vi vet inte hur vi kände oss eller tänkte när vi kom i kontakt med den externa världen av former, färger och galna ljud.
Det kan ha verkat hotfullt. Kanske fick vi panik. Men rädslan försvann så snart som vi blev placerade på vår mors bröst.
Eftersom jag inte har något eget minne av händelsen så uppskattar jag historien som familjen berättar. Den där unika, speciella historien om hur jag föddes.
