Då man är ledsen behöver man empati, inte okunnighet
Att vara empatisk med sin egen ledsamhet då man är ledsen kan ibland vara svårt. Att vara empatisk med den ledsamhet som man själv har hade inneburit att man tvingats erkänna att den faktiskt existerar.
Det hade inneburit att man inte är rädd för den och att man inte skyller på sig själv för att den existerar. Ledsamheten talar om en smärta som har vidrör vår själ, en sorg som gör ont och som måste kännas. Det hade varit enklare att täcka över ledsamheten om det inte varit för det faktum att ledsamhet ofta ses som något fel.
“Det finns inte tid för att vara ledsen. Vi har bara ett liv och det måste man leva glatt och med ett leende på läpparna. Det är inte värt besväret att vara lycklig!”. Hur många gånger har du hört något liknande. Låter det bekant?
Vi har såklart bara ett liv. Och det bästa hade såklart varit att vara lycklig den mesta av tiden och att inte ha problem som påverkar oss då man är ledsen.
Men faktum är att problem existerar, för livet består av både ljus och mörker. De samexisterar på samma plats och samma tid.
Ledsamheten måste höras för att kunna förstås
Vi upplever ljuset på grund av den tid vi har spenderat i mörkret. Tack vare mörkret så är ljuset upplyftande, klart och vist. Varför ser vi då inte ledsamheten på samma sätt?
Det är tack vare de besvikelser, farväl och slag som livet ger oss som vi kan finna mening i vissa speciella situationer. Det är så vi lär oss lärdomar som gör oss till dem som vi är, precis som de individuella sandkorn som utgör hela den stora stranden.
Smärtsamma erfarenheter blir till en källa för visdom. Mörkret kommer omvandlas till ljus. Det omvandlas till lärdomar och visar oss vad vi bör förstå om en viss erfarenhet.
Så ta dig tid till att vara med din ledsamhet och förstå den. Förstå vad som gör dig illa och vad meningen bakom den där smärtan är.
Att omge sig med personer som inte ser ner på en då man är ledsen
Ingen kan ta ifrån en vad man känner då man är ledsen. Inte med så pass nedsättande argument som “det löser ingenting att gråta.”
Gråt ifall det är vad du behöver göra! Det gör inte något! För din sorg är värdefull. Din sorg är verklig och stor. Gråt ifall du behöver det. Att gråta lindrar stress. Det hjälper dig att lugna stormen inom dig. Det dränerar din smärta.
Lyssna på den typ av musik du vill lyssna på. Hantera din sorg som du vill. Ta hand om dig själv och ta hand om alla dina känslor. Ge dem rum att växa och andas för att du ska kunna förstå dem.
Ifall de finns där så är det för att det finns något i din själ som man måste lyssna på och ta i beaktande. Omge dig själv med personer som uppskattar dig och dina känslor. Folk som inte kommer säga att du är svag bara för att du är ledsen och som inte kommer försöka ta din ledsamhet ifrån dig utan att först vara empatiska.
Det finns inte någon större smärta än att dela med sig av sina ärr med någon och sedan bli ignorerad. Den där känslan av att den andra personen inte lyssnar på eller uppmärksammar en gör ledsamheten ännu tyngre.
Att dela med sig istället för att ignorera gör att smärtan känns bättre
Kommer du ihåg den där gången du delade din smärta med en nära vän, och istället för att lägga fram en kliché så var personen bara där med dig? Hon lät din ledsamhet existera och skyddade den ett tag. Du pratade, grät och lät även humorn komma fram mellan de meningslösa orden och tårarna.
Det är så smärtan bör hanteras då man är ledsen. Man bör ta hand om den och bry sig om den och ta den tid som den behöver. Dina känslor kommer då att lugna ned sig och meningen bakom dina sorger börjar visa sig.
Men detta kommer aldrig synas ifall vi kastar ut vår ledsamhet utan att först fördjupa oss i den. Så omfamna din smärta. Du kommer hitta tröst i rätt sällskap, och det sällskapet, som du känner så väl, är inget annat än DITT EGET.
Detta kanske intresserar dig
