Depression i ett förhållande: när kärleken blir klängig
Depression i ett förhållande förekommer när en eller båda parterna lider av depression eller uppvisar depressiva symtom. I sådana situationer får både förhållandet i sig och parternas känslor en speciell karaktär. Det innebär att paret har en benägenhet att utveckla förhållandet på ett ganska säreget sätt.
En fråga som kan tyckas kallsinnig, men som man ändå bör ställa sig, är om denna känsla som uppstått mitt i en depression verkligen kan sägas vara kärlek. Sanningen är att det sällan är fallet. Och om man kan kalla den kärlek, så rör det sig aldrig om en god form av kärlek. För att älska och bli älskad kräver alltid en viss balans.
Men bara för att förhållanden mellan deprimerade personer kanske inte är uttryck för den stora kärleken, så betyder det inte att de är mindre intensiva. Faktiskt är det oftast tvärtom, på så sätt att dessa par vanligen upplever oerhört starka känslor. Dessutom har den deprimerade partnern i regel känslan av att han eller hon har kommit till klarhet om sina humörproblem. Men i själva verket ligger fler problem och lurar runt hörnet.
Kärleken som bot mot depression
Vid depression upplever man en inre ensamhet, liksom en känsla av att sakna något. Oavsett vad detta innebär ur psykologisk synpunkt, så är det symboliskt sett kärleken som saknas. Bland annat saknar man kärlek gentemot sig själv och omgivningen, livet och arbetet.
Om man bortser från den symboliska aspekten och fokuserar på det rent fysiska, så är det tydligt att kärleken förändrar hjärnkemin. Faktum är att man kan konstatera ett fysiologisk samband genom att en förälskad person aktiverar signalsubstanser. Detta gör att personen upplever ett ökat välbefinnande.
Och om man slår samman dessa båda element kommer man fram till en ganska problematisk slutsats. Ur kemiskt perspektiv är kärleken en sorts “drog” som botar depression. Och på samma gång är den ur psykologisk synpunkt något som stillar hungern efter kärlek. Därigenom når man fram till en synnerligen tveksam slutledning, nämligen att kärleken är svaret på allt.
Depression i ett förhållande: en självisk målsättning?
Depression i ett förhållande avspeglar i regel en emotionellt behövande eller kemiskt obalanserad person som finner någon som får denna deprimerade person att bli helt förändrad. Och i förhållandets inledningsskede gör förälskelsen att en välbehövlig cocktail av signalsubstanser utlöses i personens hjärna. Detta får personen att känna sig emotionellt tillfredsställd.
Det som händer i en parrelation påverkar båda parterna. I dessa speciella fall kan emellertid den deprimerade individen dra fördel av förhållandet för att själv må bättre. Om individen intar en sådan, i viss mån, självisk ställning, så är det egentligen inte ett uttryck av sann kärlek. Dessutom kommer denna individ förmodligen inte att tycka att den påföljande fasen i förhållandet är lika harmonisk som inledningsfasen.
Därför upphör partnern förr eller senare att vara en källa för tröst och stötta. I tillägg till detta är partnern inte bara ett livlöst objekt eller ett piller, utan en person. Följden blir att partnern börja ge vika under påfrestningen. Det är då problemen blir märkbara i förhållandet. Den deprimerade personen kanske börjar med att ställa upp krav som övergår i vädjanden om att partnern ska återgå till sin tidigare roll. I själva verket vill den som är deprimerad att partnern åter blir den person som tidigare hjälpte honom (eller henne) att ta itu med de obehagliga känslorna.
Depression i ett förhållande: en brist på kärlek
Kärlek är den ingrediens som saknas i ett förhållande mellan deprimerade personer. Det handlar inte bara om att inte vara älskad, utan även om att inte kunna ge kärlek tillbaka. Dessutom har den deprimerade personen inte förmågan att släppa taget om sin partner, och inte heller styrkan att frigöra sig själv från denne. För personen i fråga har ingen möjlighet att uppnå detta stadium utan att först älska sig själv.
En person som är deprimerad måste först reda ut sina känslor för att kunna dela sitt liv med någon annan människa. Den största risken i de här situationerna är att den som är deprimerad inbillar sig att någon annan ska rädda honom. Faktiskt ser denne ofta på sin partner som en räddare som till slut ska komma honom till undsättning.
Det som gör situationen farlig är att hela scenariot bygger på en lögn, som blir uppenbar vid någon tidpunkt. Och långt ifrån att vara till nytta så leder det endast till mer smärta. Faktum är att en deprimerad person kan uppfatta det som ett totalt fiasko. Ja, kanske räcker det för att övertyga vederbörande om att livet bara består av mörker. Och personen kan få för sig att detta mörker styr hela hans liv.
Långvariga förhållanden mellan deprimerade personer fungerar inte. Om båda parterna är deprimerade kan en av dem mycket väl ta på sig rollen som “räddare”. Men förr eller senare kommer förhållandet att bryta samman.
Man behöver inte vara perfekt för att uppleva sann kärlek. Dock måste förhållanden vårdas och de bör aldrig byggas utifrån behovsupplevelser eller bristtillstånd (deprivation).
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Bertholet, R. (2012). La depresión, una lectura desde el psicoanálisis. In IV Congreso Internacional de Investigación y Práctica Profesional en Psicología XIX Jornadas de Investigación VIII Encuentro de Investigadores en Psicología del MERCOSUR. Facultad de Psicología-Universidad de Buenos Aires.
