Lillkejsarsyndromet skapar barntyranner

Vi blir bara mer och mer överraskade av våra barns beteenden mot sina föräldrar: brist på respekt, förolämpningar, de höjer rösten etc. En sorts auktoritet som förs över från föräldrarna till barnen. Vi har därmed mer och mer börjat tala om så kallade barntyranner.

Det verkar som att rollerna har förändrats. Föräldrarna är inte längre de som etablerar normer och disciplin; istället är det barnen som har all auktoritet.

Vad har hänt? Varför denna förändring? Sedan barnaga förbjöds har föräldrar blivit rädda och barn har sett ett effektivt sätt att manipulera sina föräldrar.

Denna underkastelse är inte alls bra för våra barn, som växer upp till att bli aggressiva mot sin egen familj, fyllda av en tro av auktoritet som förr eller senare kommer att komma ifatt dem.

I sinnet hos barntyranner

Ett barn som har “Lillkejsarsyndromet” kommer alltid att bestämma vad han eller hon äter, vad andra måste göra, när man går ut, vart familjen ska resa på semester, vad som ses på TV… Barnet kommer att ge order och diktera allt för sig själv och andra.

Varför händer detta? För att dessa barn har en underutvecklad empati. Detta innebär att de inte kan uppleva de känslor som har att göra med att sätta sig in i andra personers situation.

Om vi inte gör vad dessa barntyranner ger order om så kommer vi att behöva handskas med deras aggression. Det är så de blir barntyranner: diktatorer. Det är enkelt att urskilja barn som har “Lillkejsarsyndromet” eftersom de har följande egenskaper:

• De har personlighetsdrag som liknar egocentrism
• De har låg tolerans för frustration
• De vet inte hur man kontrollerar eller reglerar känslor
• De tolererar inte att deras krav inte möts
• De vet andras svagheter
• De är experter på att manipulera andra psykologiskt

När vi känner igen detta undrar vi ibland varför vi inte gör något för att lösa det. Speciellt när vi ser det från utsidan. Det finns så många TV-program som visar detta förfärliga beteende. Varför agerar föräldrarna inte? Framförallt för att de är rädda, för att de har låtit sina egna barn dominera dem.

Vikten av uppfostran

Utav ännu okända anledningar finns det föräldrar som utövar passiv uppfostran som uppmuntrar dessa barn till att bli auktoritära förr eller senare. Detta orsakar inte bara problem i hemmet, utan även i skolan. Hur kommer lärarna hantera dessa auktoritära personligheter?

Dessa barn vet inte vad respekt eller förlåtelse är… de är helt omedvetna om deras plats. Därför blir de utmanande personer utan något annat mål i livet än att underkuva andra. De föräldrar som har valt att uppfostra sina barn passivt, utan att tänka på konsekvenserna, kommer att börja ångra detta förr eller senare.

Vi vet att uppfostring är en svår uppgift som kräver stor möda och energi som vi ibland inte har eller som vi vill ha. Men när vi bestämmer oss för att skaffa barn så är detta en av de premisser som vi accepterar. Vi tar oss an ansvaret att uppfostra dem, något som såklart kräver möda.

Föräldrar måste vara goda exempel

Medan de fortfarande är barn kan vi tro att vi har tid till att lösa denna attityd som vi inte klarar av för tillfället. Problemet uppstår då tonåren anländer och vi finner oss fångade i en storm av motsägelsefulla handlingar som kan resultera i aggression.

Det är därför det är så viktigt att vi som föräldrar anstränger oss så att våra barn också lär sig vikten av ansträngning och vet att det är viktigt att vara ansvarsfull och respektfull mot andra.

Det är nödvändigt med gränser. Vi formar personer som kommer att leva tillsammans i denna värld och som vi måste känna oss stolta över. Om vi inte bryr oss, kan vi inte förvänta oss en förändring.

Auktoritära barn kommer att falla pladask många gånger innan de lär sig, men de kommer aldrig att förstå varför ingen har lärt dem från början.