Det monster som döljer sig i våra sinnen
När vi var barn sade de alltid till oss att de enda monster som finns är sådana som döljer sig i sagor. Ingen berättade någonsin för oss att det finns monster som döljer sig mitt bland oss. Som den där personen som först hänför dig, men sedan begår övergrepp mot dig och som till slut förstör din självkänsla. Som de föräldrar som inte ger sina barn någon kärlek. Och även terroristen som tar oskyldiga liv eller politikern som startar ett onödigt krig.
Om det finns en sak som vi alla känner till så är det att ord är viktiga. De sätter etiketter som inte alltid är helt sanna. Termen “monster” har exempelvis både en riktig och en påhittad betydelse. Detta hindrar oss dock inte från att kunna beskriva handlingar som, enligt oss, helt enkelt inte kan förklaras som annat än ren ondska.
“Låt den som slåss mot monster se till att han inte blir ett monster själv.”
-Nietzsche-
Vi bör dock påpeka att det inte finns någon vetenskaplig bas för detta koncept. Det finns inga böcker med kapitel om “Hur man intervjuar en ond person eller ett monster”. Det finns inte heller manualer som hjälper oss att identifiera dem. Men det är nästan omöjligt att inte använda detta ord när man beskriver ett beteende som helt verkar frångå vad det innebär att vara människa.
Kriminalpsykologerna menar att termen “monster” för första gången användes av polisen år 1790 i London. Myndigheterna letade efter en mördare vars like de aldrig hade stött på förut. Något perverst och otroligt som hade gjort Londonborna skräckslagna under nästan två år. Vi pratar såklart om den ökände “Jack the Ripper”.
Monster av kött och blod, personer utan mänsklighet
Ordet “monster” har fortfarande sina ursprungliga implikationer. Det övernaturliga kombineras med det onda för att skada oss. Varje gång vi tillämpar denna term på någon så insinuerar vi att vederbörande inte är mänsklig.
I början av artikeln sade vi att detta ord inte är något mer än en etikett utan någon form av vetenskaplig substans. Det har dock hänt att experter inom kriminalprofilering har begått detta fel. Ett exempel är vad som hände under 1970-talet i USA med Ted Bundy.
Ted Bundy är en av de mest hänsynslösa mördarna i historien. Under intervjuerna berättade han att han hade dödat 100 kvinnor. Myndigheterna trodde honom på grund av hans kalla grymhet, trots att de endast hittade 36 av dessa kroppar.
Bundy var en till synes intelligent och beundransvärd man. Han hade en kandidatexamen i juridik och psykologi, höll på att bli politiker och var konstant involverad i samhällsaktiviteter. Han verkade vara det perfekta exemplet på en vinnare – en person som hade ett framgångsrikt liv framför sig.
Efter att ett stort antal universitetsstudenter hade försvunnit så upptäcktes det att Ted Bundy låg bakom dessa fasansfulla handlingar, som var helt omöjliga att förstå. Brutala mord som gjorde myndigheterna mållösa. De sade att han var ett “monster”, inte bara på grund av de dåd han hade begått, utan på grund av de komplexa resultat som de psykologiska testerna visade.
De kom fram till att Bundy inte var psykotisk eller drogberoende, och inte heller alkoholist. Han led inte av någon hjärnskada eller psykiatrisk sjukdom. Ted Bundy tyckte helt enkelt bara om att begå ondskefulla handlingar.
Det finns monster som döljer sig i våra sinnen
Vi vet att vår värld ibland påminner om Brueghel den äldres målningar. I hans målningar finns det monster som döljer sig bland befolkningen, bland massornas rykten i staden och på gatorna. Men de monster som kan skada oss finns inte bara i vår omgivning. De finns också i våra sinnen.
Ibland kan rädslan, våra känslor och våra tankar spärra in oss på en väldigt mörk plats. En plats där vi är borttappade och kvävs av våra egna demoner. Det finns författare som har lyckats visa oss den färd man tar när man kommer i kontakt med sina egna monster. De försöker lära känna dem, besegra dem och återvända till ytan igen, fria från deras kedjor.
Dante gjorde det med Virgil i Den gudomliga komedin, Lewis Carroll gjorde det med Alice i Underlandet och Maurice Sendak gjorde det med Max i Där monstren bor.
Sendaks bok får oss att börja reflektera oavsett ålder eller bakgrund. Alla kan någon gång bli offer för de där “inre klorna”, där monstren drar ner oss till konstiga platser.
“När Max sätter på sig sin vargkostym så känner han att han måste vara stygg, och då kallar hans mor honom för “Monster” och Max svarar ‘Jag kommer äta dig!'”
-“Där monstren bor” av Maurice Sendak-
Monstrens land
Denna korta bok låter oss följa med ett barn på en resa. Äventyret påminner oss om att vi ibland måste besöka det där vilda och häpnadsväckande kungariket där våra konstigaste djur befinner sig. Men vi bör inte stanna kvar där, vi måste gå vidare. Men inte förrän vi har släppt ut alla skrik, lekt utan regler, blivit arga, skrattat, gråtit och gjort vad som krävs för att besegra dessa monster.
Vi kommer lämna våra avtryck och rostiga kronor i monstrens land och resa oss upp igen. Vi kommer känna oss fria när vi har tagit ett steg ut ur mörkret. Det gör att vi känner oss renade och glada för att ha återvänt till livet igen som starkare personer. För de monster som vi fick höra om finns faktiskt.
Vi kan inte alltid kontrollera dem som finns runt omkring oss – de där monstren som är kamouflerade som “änglar”. Men låt oss vara tillräckligt modiga för att skrämma bort de monster som döljer sig i våra egna sinnen.
