Dysfunktionalitet hos barn och hur terapi kan hjälpa

Det sätt som barn och tonåringar uppför sig på säger ofta mycket om deras familjedynamik och relationer, vilket är varför psykologisk terapi kan vara väldigt viktigt.

Idag bara ökar antalet tonåringar och barn som går i terapi. Försök att förklara fenomenet och den dysfunktionalitet som dessa barn kämpar med pekar på sociala faktorer. I den här artikeln kikar vi närmare på dysfunktionalitet hos barn och tonåringar och hur terapi kan vara en del av lösningen.

Till en viss grad återspeglar familjedynamiken dynamiken i det samhälle där den finns. Följaktligen är det knappast förvånande att barn idag kämpar för att förstå en alltmer kaotisk värld. Vilka är de motiverande faktorerna bakom dysfunktionalitet hos barn? Hur kan terapi hjälpa?

Låt oss titta närmare på detta.

Kaos på familjär och social nivå

Grundskolor och gymnasier upplever en växande nivå av aggression och våld bland elever, dock vore det reduktionistiskt att tillskriva våld endast till skolmiljön.

Det är emellertid värt att fråga sig varför vi förväntar oss att våra skolor ska vara fria från våld när våld är en faktor i så många andra sociala sammanhang. Trafikolyckor, korruption, överfall, rån, huliganslagsmål…

Arbetsplatser är ofta instabila miljöer, fulla av korruption och missförhållanden. Detta har lett till en ekonomi som definieras av ett ständigt ökande gap mellan de rika och de fattiga, där en stor andel av befolkningen lever i utanförskap. Som om det inte vore tillräckligt är TV-tablån full av fördummande dokusåpor där bråk och konflikter mellan deltagarna är producenternas främsta mål.

Om samhället ska tillhandahålla parametrar för barn om rätt och fel, men allt de ser är dumhet, korruption och våld; hur kan vi då förvänta oss att de ska få en sund syn på världen?

Att vara i ett konstant kristillstånd bidrar till en ökning av problematiska situationer och konflikter inom familjen. Det i sin tur injicerar en viss mängd neuros hos varje familjemedlem. Dysfunktionaliteten gillrar inte längre bara fällor, den attackerar.

Problem hemma

En familjeenhet existerar inte i isolation. Den är en del av det sociala sammanhanget och reproducerar i viss mån oundvikligen det goda och det dåliga hos den bredare kulturen.

Dagens familjeklimat är identiskt med det sociala. Människor kämpar för att hålla jämna steg med en allt mer krävande arbetsbelastning och fruktar att de kommer att ersättas om de misslyckas.

På hemmaplan är det många par som knappt talar med varandra. De tar hand om logistiken i vardagen och barnens uppfostran. Diskussionerna kretsar kring räkningar och scheman men försummar djupare och personliga frågor och reflektioner. De vill inte störa den känsliga balansen i sin existens eftersom de är rädda för att det kan leda till det kaos som kommer genom en separation. Denna livsstil producerar en slags hjälplöshet som manifesterar sig i ohälsosamma reaktioner som växer likt en rullande snöboll till något stort och destruktivt.

Symptom på dysfunktionalitet hos barn

Barn fastnar i dessa beteendemönster och föräldrar blir mindre toleranta. En krävande miljö med lite utrymme för klagomål eller känslomässiga uttryck leder till våldsamma situationer. Detta klimat av äktenskapsspänningar går dock ännu djupare. När föräldrar börjar hamna i ständiga diskussioner så börjar de involvera sina barn i sin onda cirkel av konflikter.

Barnen blir en del av tvisten och tenderar att stödja den ena eller den andra föräldern. Om ett barn tar pappans sida blir det upprört över allt som mamman gör mot pappan. Samtidigt känner det sig skyldigt för att tänka dåliga saker om sin mamma och vice versa. Denna onda cirkel av skuld och ilska bidrar till att upprätthålla den spända, stressiga familjemiljön.

Kommunikationen blir snabbt komplicerad. Barnets känslor börjar också manifestera sig i andra sammanhang. Med andra ord börjar det bete sig dåligt på den andra platsen där det tillbringar mycket tid: skolan.

Problem i skolan

Där återskapar barnet den ohälsosamma kommunikationsstil det har lärt sig hemma, men släpper också ut ackumulerade känslor av ångest och stress. Det räcker att det kopierar det våldsamma beteendet som det har bevittnat hemma några gånger för att betecknas som “mobbare” i skolan. Så snart det händer kommer barnet troligen att börja utveckla någon form av inlärningssvårigheter. Det ena leder till det andra, och det blir mål för pikar och mobbning av sina klasskamrater. Detta får honom eller henne att känna sig utanför och ensam, vilket leder till mer aggressivt och våldsamt beteende, vilket förstärker etiketten.

Under tiden får föräldrarna meddelanden från skolan om deras barns dåliga beteende och dåliga betyg. De fokuserar all sin uppmärksamhet på just detta barn och försöker med olika belöningar och straff för att ändra dess beteende. Denna strategi är dock vanligtvis ganska ineffektiv.

Nu är barnet inte bara problematiskt i skolan, utan också hemma. Det finns dock vissa insikter att hitta i detta. Barnet har lyckats frisätta undertryckta känslor och fått sina föräldrar att uppmärksamma det. Detta är samtidigt en distraktion från diskussioner som kan leda till en separation. Denna ansträngande onda cirkel upprepar sig om och om igen. Om du inte stoppar den kommer det att leda till kaos, desperation och till och med psykiska störningar.

Terapi kan bidra till att hantera dysfunktionalitet hos barn

Nuförtiden är det mycket mer socialt accepterat att gå i terapi än förr. De flesta förknippar det inte längre med att vara “galen”. Istället ses det i allmänhet som ett hälsosamt sätt att ta itu med psykologiska problem och öka välbefinnandet. Således har dagens föräldrar ökad möjlighet att ta sina barn till terapi för att hantera deras symptom och lösa dysfunktionaliteten.

Vissa terapeuter föredrar att diskutera med föräldrarna först och sedan genomföra ett antal individuella sessioner med barnet. Är barnet fyra till fem år kan terapeuten använda lekterapi med sin patient som ett sätt att identifiera och avkoda tecken på konflikter.

De symptom som barn uppvisar kan vara ett uttryck för deras föräldrars relationsproblem, intolerans mot separation, en fragmenterad familj etc. Terapeutens uppgift är att läsa meddelandet som symptomen överför. Familjeterapi är vanligtvis en del av ekvationen. Det hjälper terapeuten att förstå familjens dynamik och barnets resulterande beteende.

Oavsett terapeutisk strategi bör den ge barnet eller tonåringen de verktyg och resurser han eller hon behöver för att omvända denna dysfunktionella process.

Terapeuten bör också informera föräldrarna om vad som händer och säkerställa att de tar ansvar för orsakerna till problemet. Om de fortsätter att lägga hela skulden på barnet så kommer det inte att lösa någonting, och den onda cirkeln fortsätter.

Sammanfattningsvis bör psykoterapi vara ett utrymme för reflektion och lärande. Det är också ett sätt att organisera och korrigera omvägar och destabiliserande faktorer för en individs välbefinnande. När barn har levt med stress, ångest, osäkerhet och instabilitet är det oerhört tillfredsställande när man ser dem le igen.