Fallet Aimée eller självbestraffande paranoia
Fallet Aimée är ett av de mest berömda fallen inom psykoanalysen. Detta av två anledningar. Den första är att det var det fundamentala fall som bevisade Jacques Lacans teori. Den andra är att det representerar en viktig milstolpe inom studien av paranoid psykos.
Jacques Lacan är antagligen den mest berömda psykoanalytikern efter Sigmund Freud. Hans forskning representerar en definitiv framgång för den klassiska psykoanalysen. Fallet med Aimée var den studie som gjorde honom till en framstående tänkare inom detta fält.
Fallet Aimée är också berömt tack vare den kontrovers som det gav upphov till genom den behandling som utfördes och hur detta presenterades för det vetenskapliga samfundet. Det fick också stora rubriker på grund av de konsekvenser som följde. Det var utan tvekan ett intressant kapitel i den mentala hälsans historia.
Marguerite Pantaine, Lacans Aimée
Marguerite Pantaine har historiskt blivit associerad med namnet “Aimée”. Detta var namnet på en av karaktärerna i en av de romaner hon skrev. Det var också det namn som Lacan gav henne i sin uppsats på universitetet. Hon var en katolsk kvinna som växte upp på en bondgård i Frankrike, och vid 28 års ålder började hon känna att hon var förföljd.
Allt detta började under hennes första graviditet. Hon trodde att vissa personer ville skada henne och utvecklade ett våldsamt beteende. Hon fick missfall och övertygade sig själv om att det var hennes vän som hade orsakat detta.
Marguerite blev bättre men började återigen känna att hon var förföljd under sin andra graviditet. Hon lät därför aldrig någon ta hand om hennes son Didier under de första fem månaderna av hans liv.
Hennes förföljelsemani ökade alltmer och hon blev till slut intagen på en psykiatriavdelning. Efter att ha blivit släppt bodde hon ensam i Paris. Hon började sedan tro att en ung skådespelerska, Huguette Duflos, var den som ville skada hennes son.
Hon skrev även brev till prinsen av Wales rörande sina misstankar. I april 1913 attackerade Marguerite den unga skådespelerskan med en kniv och blev fängslad för detta.
Den intressanta utvecklingen med fallet Aimée
Efter att ha utvärderat hennes mentala tillstånd skickade psykologerna henne till ett mentalsjukhus i Santa Ana. Det var där som Jacques Lacan började behandla henne under ett och ett halvt års tid. Hennes symptom försvann direkt då hon blev intagen. Detta är vad som fick Lacan att slå fast att hon led av “självbestraffande paranoia”.
Med andra ord blev hon bättre av att bli bestraffad. Hon led av skuldkänslor som hon inte var medveten om, och efter att hon blev intagen hade hon inte längre några vanföreställningar.
Fallet med Aimée har haft en speciell utveckling och utgång. Hennes situation fascinerade Jacques Lacan. Faktum är att namnet han gav henne, “Aimée”, betyder “den älskade” på franska. Det är intressant att han kallade henne detta. Han hade inte något kärleksförhållande med henne, men med hjälp av hennes situation så fick han idéer för hur han skulle utveckla sin teori om psykos.
Marguerite skrev romaner som ingen vågade publicera. Under tiden för hennes behandling gav hon det hon skrev till Lacan, som aldrig gav henne texterna tillbaka. Ironiskt nog så blev hon berömd tack vare Lacans studier.
Marguerite sade redan från början av behandlingen att det fanns vissa som ville stjäla det som hon hade skrivit. Hon anklagade författaren Pierre Binot för att stjäla hennes idéer.
Ett oförväntat slut
Enligt Jacques Lacan blev Marguerite botad av straffet hon fick för att ha försökt mörda skådespelerskan. Vissa av hennes vanföreställningar kom tillbaka senare, men vid det laget komplicerade de inte hennes liv. Hon återvände aldrig till mentalsjukhuset, vilket bekräftade Lacans tes.
Det intressanta med den här historien är att Marguerites son Didier blev psykoanalytiker. I hans självbiografi indikerade han att hans mor kände sig ensam på grund av det tillstånd som hon led av. Han besökte Lacans kontor för en psykoanalys ovetandes om att det berömda fallet Aimée handlade om hans mor.
Efter att ha sett vissa liknelser mellan fallet Aimée och hans mor så förstod han till slut att de båda var samma person. Han klagade därför på att Lacan inte hade berättat detta för honom.
Didier försökte få tillbaka sin mors romaner utan framgång. Denna historia fick dock ett bra slut, för även om han aldrig läste vad hans mor hade skrivit så slutade det med att han själv blev en författare.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
Muñoz, P. D. (2003). La categoría clínica “paranoia de autocastigo”: una aproximación al estudio de su vigencia en la actualidad. Investig. psicol, 8(3), 109-121.
